Martin Rosengardten är regissör och scenograf för Minnesstund. Foto: Gunilla Wedding

Mörk men kul absurdism

RECENSION Minnesstund av Alejandro Leiva Wenger är en pjäs som rymmer såväl mörk humor som djup tragik. Kombinationen resulterar i tragikomik som ställer höga krav på regissör och skådespelare för att få rätt balans i framförandet.

Minnesstund av Alejandro Leiva Wenger.

Regi, scenografi, ljuddesign: Martin Rosengardten.
Kostym: Josefin Lindskog.
Ljus och videodesign: Johan Sundén.
Koreografi: Ossi Niskala.
Mask: Åsa Trulsson.
Dramaturgi: Henrietta Hultén.
Medverkande: Alexander Abdallah, Alexander Jubell, Susanne Karlsson, Michalis Koutsogiannakis, Karin Lithman, Katarina Lundgren-Hugg.

Malmö stadsteater, Intiman, Premiär fredag 20/9 2019.

På Malmö stadsteaters Intiman är det Martin Rosengardten som svarar för regin och eftersom jag uppskattade hans uppsättning av Roland Schimmelpfennigs Det svarta vattnet, för två år sedan, har jag vissa förväntningar. De kommer inte på skam.
Det blir nämligen en mycket laddad föreställning vi får se denna premiärkväll.

Som titeln anger så kretsar handlingen kring minnet. I det här fallet handlar det om att minnas en ung man, Sackarias, som nyligen avlidit. Vad som sedan följer är en studie i hur olika individer har vitt skilda minnesbilder eller kan berätta om minnen som inte nödvändigtvis är sanna.
Den här både psykologiska och filosofiska frågan om minnets opålitlighet är en tacksam utgångspunkt för en manusförfattare. Den japanske mästerregissören Akira Kurosawas klassiska film Demonernas port brukar ofta framhållas som ett skolexempel på hur det går att gestalta människors motstridiga och divergerande minnesbilder. Där radas vitt skilda berättelser om samma händelse upp.
I Alejandro Leiva Wengers manus finns också olika individuella berättelser när Sackarias föräldrar, syster och tre inbjudna personer tillsammans ska hedra hans minne. Men här förlöper inte berättelserna i någon rak följd utan framställs fragmentariskt i en rapp och dynamisk dialog.

Redan i öppningsscenen skapas ett slags gungfly när Sackarias mamma Minna (Katarina Lundgren-Hugg) söker upp Jon (Alexander Abdallah) eftersom hon erinrar sig att han varit den döde sonens bästa vän.
Jon tackar ja till hennes inbjudan till minnesstunden trots att han överhuvudtaget inte kan minnas någon Sackarias. Rollfiguren Jon är i själva verket en jagsvag och samtidigt gränslös gestalt, till synes utan riktning eller kärna. Vid hans sida finns sambon Rosmarie (Karin Lithman) en ständigt jobbande konstvetare som även hon tycks ha en porös personlighet med dragning åt ockulta spekulationer.

Minnesstunden blir en något farsartad tillställning. Fadern i familjen, en forskare vid namn Hugo (Michalis Koutsogiannakis) framstår som en både bitter och självupptagen figur. Och medan fadern uttrycker sig närmast föraktfullt om Sackarias tenderar modern att idealisera sin son.
Snart uppstår ett slags bisarrt samspel mellan mamman och Jon som allt ivrigare producerar falska minnesbilder för att glädja henne.
Systern Lethe (Susanne Karlsson) som går i psykoterapi leverar från sitt håll mörka barndomsminnen och brister vid ett tillfälle även ut i ett slags primalskrik. Det är förstås en ironisk poäng att hon är döpt efter glömskans gudinna, och likaså flod, i grekisk mytologi.

Den som kanske har de sannaste minnesbilderna av Sackarias är kompisen Kujje (Alexander Jubell), en flummare vars förmåga till verbal kommunikation har brutit samman. Kujje talar i osammanhängande fragment. Så därmed förblir sanningen insvept i drogdimmor.
Samtliga skådespelare gör fina prestationer och gör det mesta möjliga av sina roller. I komiskt avseende står Alexander Jubells Kujje ut lite extra då hans ryckiga kroppspråk i kombination med de upphackade replikerna skapar en anslående effekt. Men som sagt övertygar samtliga i en uppsättning som balanserar mellan humor och nattsvart mörker.

Den enda rollfigur som verkar ha ett slags intakt jagkärna är fadern, men han är samtidigt helt isolerad i sin egen akademiska bubbla där studiet av daggmaskar tycks vara det enda som betyder något. I en av pjäsens centrala scener håller han ett märkligt och skrattframkallande tal om Darwin och maskarnas betydelse för arkeologin. I slutet av den monologen kommer en oväntad vändning där daggmasken sägs vara ”mer som en påtänd polare man aldrig riktigt kan lita på”.
Och vem kan egentligen lita på någon i Minnesstund?
Slutscenen är ett exempel på fulländad absurdism. En utmärkt avslutning på ett mycket underhållande drama.

Minnesstund av Alejandro Leiva Wenger.

Regi, scenografi, ljuddesign: Martin Rosengardten.
Kostym: Josefin Lindskog.
Ljus och videodesign: Johan Sundén.
Koreografi: Ossi Niskala.
Mask: Åsa Trulsson.
Dramaturgi: Henrietta Hultén.
Medverkande: Alexander Abdallah, Alexander Jubell, Susanne Karlsson, Michalis Koutsogiannakis, Karin Lithman, Katarina Lundgren-Hugg.

Malmö stadsteater, Intiman, Premiär fredag 20/9 2019.