Anna Brynhildesen. Foto: Emil Malmborg

Lovande debutant om att vara ung

Litteratur/recension

BOK
Alla vill ju hem
Författare: Anna Brynhildsen
Förlag: Wahlström och Widstrand

Nej, själva berättelsen är det inte, som förför mig.
Hur börjar den egentligen, vari består egentligen den bärande narrativa bågen, exakt vad är egentligen slutet? Jag vet inte ens om jag kan besvara de frågorna, efter att ha läst Anna Brynhildsens debut Alla vill ju hem. Jo, jag vet förstås att alltihop handlar om Rebecka, 27 år gammal och slagen i spillror på just det bitterljuva sätt som man kan kosta på sig att vara i just hennes skede av livet, och endast då.
Ett kapsejsat förhållande. En depression. En bostad hon snart kommer att förlora. Ett lärarjobb åt vilket hon ägnar minsta möjliga entusiasm. En nyfunnen vänskap, en bästis att älska och spegla sig i på det sätt som egentligen är förbehållet barn.
Lite för mycket vin, lite för mycket knallrött läppstift, självhat och narcissism, åtrå och förakt. En fot kvar i absolut ungdom, en i det vuxenliv som snart inte längre är en lek.
Ett sökande efter något att luta sig mot, något som håller en uppe, något större och starkare än den egna ryggraden, för vilken ryggrad är stark nog för något så läskigt som att vara vuxen, ingen.

Slumpen, eller vad det nu egentligen är frågan om för osynlig kraft, leder Rebeckas sökande mot judiskheten. Har hon den i sig, får hon kalla den sin, och vad är den egentligen värd? I ett försök att få behålla den där studentlägenheten som håller på att glida henne ur händerna anmäler hon sig till en universitetskurs i ”judiska litterära reaktioner på Förintelsen”, där det råkar finnas platser kvar. Det är här hon möter Elinor, något yngre, mycket mer judisk, med eldigt röda lockar och oceaner av självförtroende. Deras vänskap är svärmisk, dramatisk, de utfärdar högtidliga löften till varandra, de planerar ett storstilat uppbrott från allt, de ska till Israel, världen ligger för deras fötter.

Hur går det med resan? Med lägenheten, med läkningen av såren efter det irriterande perfekta exet Jacob, med trasslet på jobbet kring eleven Johanna som ska ha A i biologi, bokstavligt talat till varje pris? Hur blir det med Elinor, varför försvinner hon plötsligt, vad har hänt, vad ska det bli av den nya, bultande vänskapen? Hur går det med Rikard Møller, läraren på jiddischkursen, det finns helt klart en sexuell energi där någonstans, vart ska den ta vägen? Och hur går det med judiskheten, blir den Rebeckas nya hem?
Det ska jag givetvis inte avslöja. Dels vore det ju tjänstefel, en recension får förstås aldrig spoila ett verk, men dels liksom kvittar det. Det är som sagt inte berättelsen som är grejen här. Grejen är Anna Brynhildsens sätt att skriva. Hon är en författarskoleprodukt, hon är debutant. En kombination som, om man ska tillåta sig en elak och orättvis generalisering, i sämsta fall utmynnar i konstlade språkliga åthävor och ängsligt experimenterande för experimenterandets skull. Av sådant finns inte ett spår här. Anna Brynhildsen äger sitt språk, hon är ett med sitt uttryck, hon är smart, hon är klarsynt, hon är psykologiskt stringent, hon är modig, hon är rolig, det är helt enkelt riktigt angenäm läsning, om att vara ung, om att vara förvirrad, om att på något sätt vara full av hopp mitt i all förtvivlan.

Dessutom är det roligt med all Lundensisk och i viss mån Malmöitisk lokalfärg, hon strösslar generöst med adresser och beskrivningar som talar direkt till oss som vet hur det ser ut och doftar just precis här.
Ja, det blir lite pratigt ibland, och jo, jag tappar intresset ibland. Men en bra debut ska inte vara perfekt. En bra debut ska vara lovande. Och lovande är detta, vill jag påstå. Kanske rentav mycket lovande.

BOK
Alla vill ju hem
Författare: Anna Brynhildsen
Förlag: Wahlström och Widstrand