Gemma Hartley. Foto: Erin Edge

Om det lilla hemmet som samhällssymptom

Litteratur/recension

BOK
Så jävla trött
Författare: Gemma Harley
Översatt av: Hillevi Jonsson
Förlag: Natur och kultur

De som behöver läsa den amerikanska journalisten Gemma Hartleys Så jävla trött kommer inte att göra det. De som kommer att läsa den kommer redan att känna till problemet. Du är inte gnällig och krävande, du är bara trött på skiten.
Så jävla trött är ingen självhjälpsbok, även om den tyvärr ser ut som det. Det är snarare en reportagebok om de omvälvningar vi befinner oss mitt i. Så djävla trött diskuterar varför ”emotionellt arbete”, ett begrepp som blivit allt vanligare, anses vara kvinnogöra och hur det förhindrar sann jämställdhet. Gemma Hartley beskriver varför det som pågår i det lilla, hemmet, bara är ett av symptomen på hur samhället fungerar och vilka roller vi spelar.

Det visar sig överraskande att både män och kvinnor tror det är bäst om kvinnor tar ansvar för vardagslivet, eftersom män är mindre kompetenta. Män fattar inte hur det bör gå till, tycker båda könen.
Av brittiska män svarade 30 procent att de låtsades vara inkompetenta på hushållsarbete, så att de skulle slippa. Både män och kvinnor infantiliserar män och männen verkar vara bekväma med det, vilket överraskar.

Boken har exempel på det emotionella arbete som Gemma Hartley själv utför och hur hon kämpar med att kommunicera det till sin make, Rob. Hon inser att Rob bokstavligt talat inte förstår vad hon menar och blir defensiv och upplever det som ”tjat”. De flesta kvinnor lär känna igen sig i att kritik av något som de upplever som en mätbar och påtaglig orättvisa förvandlas till ”gnäll” eller ”tjat” av mottagaren, och då inte behöver tas på allvar.
Utöver Hartleys egna upplevelser har hon intervjuat kvinnor som gör det emotionella arbetet åt sin familj eller partner, eller i några fall har börjat vägra göra det. Man förbluffas över att kvinnor i ledande ställning går med på att sköta all markservice trots att de är domare, företagsledare och kända skribenter.
Här bli boken ibland rejält amerikansk: de flesta män i Skandinavien tycker inte det är genant att ta hand om sina barn eller lära sig att laga mat. Hartley tar upp Island som exempel på ett jämställt samhälle och upptäcker att isländska män ser amerikanska män som ömtåliga för de är negativa till feminism och jämställdhet.

Några kapitel handlar om hur det ser ut när kvinnor utför emotionellt arbete på sina arbetsplatser för att inte vara ”obekväma”. Det är viktigt samtalsämne, eftersom det skadar produktivitet och effektivitet att kvinnor måste tänka på sin ton hela tiden. Män uppskattas för att de är ”raka” i sin kommunikation, kvinnor som talar klarspråk är krävande och bitchiga.
Tanken med boken är att den inte bara ska identifiera ett problem, utan också erbjuda konstruktiva lösningar på hur det emotionella arbetet kan omfördelas. Rob lär sig att han mår bättre när han är emotionellt involverad i familjelivet. Hartley inser att hon till en början ville att Rob skulle misslyckas, eftersom hon ville att han skulle inse varför de borde ha gjort som hon föreslog hela tiden.
Hon upptäcker att hennes strävan efter perfektion kommer från det internaliserade självhat som många kvinnor känner om de inte uppfyller krav som ställs på dem av samhället på att vara en perfekt mamma, partner och yrkeskvinna.

Gemma Hartley kommer inte till lika tydliga slutsatser när det gäller arbetsplatser och det offentliga rummet. Men tesen är å andra sidan just att det personliga är politiskt. Att den emotionella arbetsbördan i hemmet är ett av de stora hoten mot jämställdhet på arbetsplatser och inom politiken och att vi måste börja där för att komma någon vart. Gemma Hartley slutar på en hoppfull not: hon och maken når fram till varandra i diskussionerna. Numera berömmer och peppar de varandra i arbetet med att få dagen att fungera, istället för att tävla om vem som har ”mest rätt” och maken ensidigt förväntar sig beröm för att han ”hjälper till”.
Hon menar att vi befinner oss vid en skiljeväg för jämställdhet. Jag delar inte nödvändigtvis hennes hoppfullhet, men det är bra för själen att få bekräftat att man inte inbillar sig destruktiva mönster, utan att de är tydliga för andra också. Den här boken kommer att göra dig rasande, men på en konstruktivt sätt.

Fotnot: Gemma Hartley gästar Malmö stadsbiblioteks författarscen 30/9 för ett samtal med Simon Ceder.

BOK
Så jävla trött
Författare: Gemma Harley
Översatt av: Hillevi Jonsson
Förlag: Natur och kultur