Maragaret Atwood. Foto: TT

Atwood i väl upptrampade Gilead-spår

Litteratur/recension

BOK
Gileads döttrar
Författare: Margaret Atwood
Översatt av: Inger Johansson och Annika H Löfvendahl
Förlag: Norstedts

I Margaret Atwoods dystopi Tjänarinnans berättelse, utgiven 1985, får vi läsa en dagbok skriven av en kvinna i ett framtida USA, där kristna fundamentalister styr och kvinnor har förlorat alla rättigheter. Romanen slutar med ett Gilead-symposium ännu längre fram i tiden, juni 2195, där autenticiteten i dagboken diskuteras.
Visst lämnade romanen oss i ovisshet kring tjänarinnans fortsatta öde efter sista dagbokssidan men i och med symposieavslutningen satte Atwood in sin historia i ett större sammanhang och därmed kändes boken – om än inte frågorna och associationerna den väckte – avslutad.

De senaste åren har ett helt nytt universum växt fram runt Tjänarinnans berättelse med de tre säsongerna av tv-serien med samma namn. Tv-serien kom precis rätt i vår tid där det totalitära Gilead och kvinnoförtrycket känns om möjligt än mer nära och skrämmande än när boken gavs ut. Medan tv-seriens första säsong i stort följde Atwoods bok byggde de två följande säsongerna fritt vidare och tjänarinnan June har vuxit från ambivalent, skräckslagen och högst mänsklig till en iskall och rasande rebell.

När nu Atwood efter 34 år har skrivit en, av många fans enormt efterlängtad, uppföljare till Tjänarinnans berättelse är det mycket mer en uppföljare till tv-serien och många av de lösa trådar som än så länge finns där, än till den egentligen avslutade romanen.
Gileads döttrar utspelas 15 år efter det att tjänarinnan skrev sin dagbok och följer växelvis tre kvinnor – tonåriga Daisy i det fria Kanada, Agnes som är dotter till en högt uppsatt Gilead-man och snart måste gifta sig och så Tant Lydia, välkänd från tv-serien som den som styr över tjänarinnornas öde som surrogatmödrar till de härskande männen och deras undergivna hustrur.

Gileads döttrar är definitivt sträckläsning för alla som tagit del av Gileadvärlden genom romanen, tv-serien eller bägge. Den ger en bakgrund till Tant Lydia och de andra tanterans roll i Gileads framväxt och är också en fascinerande studie i anpassning till ett totalitärt system där läsarens associationerna lätt flygerrunt ivärlden och i historien. Genom de två unga huvudpersonerna skildrar den också motståndet som alltid växer ur förtryck men också en omvärld som blundar för övergrepp till och med på andra sidan gränsen om det egna landet. Vad gäller Junes fortsatta öde ger den aningar men det är inte centralt i boken.
Gileads döttrar är koncentrerad och starkt skriven med fin känsla för de tre olika rösternas uttryckssätt och den spinner också en snygg intrigväv som dock är alldeles för förutsägbar för att övertyga i svärta och smärta som Tjänarinnans berättelse gjorde.

Gileads döttrar känns för mycket som en författares eftergift för sina fans, och kanske tyvärr också tv-bolagens, önskningar. Naturligtvis planeras en tv-serie gjord efter denna bok – något man kan ana redan i berättelsens väl uppdelade och strukturerade form.
Den ofta Nobelpristippade Margaret Atwood är i så många av sina romaner en magiskt bra och pricksäkert samhällskritisk författare, som alltid gått sina egna vägar, i realism så väl som i fantasy.
Denna gång har hon dock gått en stig upptrampad av för många andra och jag hoppas hon snart hittar tillbaka till sin egen igen.

BOK
Gileads döttrar
Författare: Margaret Atwood
Översatt av: Inger Johansson och Annika H Löfvendahl
Förlag: Norstedts