Foto: Jonas Persson/Malmö Opera
Foto: Jonas Persson/Malmö Opera

Stor operakonst men tveksam musik

Recension

Höstsonaten

opera med musik av Sebastian Fagerlund och libretto av Gunilla Hemming efter Ingmar Bergmans filmmanuskript

Dirigent: Patrik Ringborg
Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig
Iscensättning på Malmö Opera: Charlotta Sevón, Georges Gangeré
Ljus: Marion Hewlett
Kostym: Thibault Vancraenenbroeck
Medverkande: Charlotte Hellekant, Erika Sunnergårdh, Fredrik Zetterström, Helena Juntunen, Nicholas Söderlund
Malmö Operakör; kormästare: André Kellinghaus
Malmö Operaorkester

Premiär 13 september 2019 på Malmö Opera

Egentligen borde det vara en omöjlighet att transformera Ingmar Bergmans film Höstsonaten till opera. Den är skriven för två bestämda skådespelare, Ingrid Bergman och Liv Ullmann, och är kanske den film där Bergman gräver djupast i frågorna kring synd och skuld, svek och förtvivlan, hat och förlåtelse, allt med den behärskade intensitet som är filmskaparens kännemärke.

Men kompositören Sebastian Fagerlund och librettisten Gunilla Hemming har lyckats med sina intentioner att skapa ett självständigt verk, tätt knutet till filmen och Stéphane Braunschweigs regi och scenografi förvaltar detta mycket väl.
Till detta ska läggas solister i den absolut högsta klassen både sångligt och gestaltningsmässigt och en dirigent som fångar dramatiken, ger stadga i tempot och perfekt stöd till sångarna.

Så gott som allt är alltså rent underbart men personligen kan jag inte förlika mig med tonspråket i musiken. Jag förstår mycket väl Sebastian Fagerlunds intentioner med den skärande kraftfulla ouvertyren, jag tror mig begripa meningen med tonala disharmonierna men jag kan inte med bästa vilja i världen se något värde i första aktens kontinuerliga fortissimo och den ointellektuella nästan vulgära melodiken i orkestersatsen. Sebastian Fagerlund kan bättre, det visar han redan när man kommer över till andra akten där musiken följer och apostroferar skeendet, dynamiken vidgas och ger plats för både rå kraft och skir poesi.

Men det som kommer att stanna längst i minnet efter den här föreställningen är de minst sagt fantastiska solistprestationerna. Charlotte Hellekant mejslar fram ett fascinerande porträtt av modern/stjärnpianisten med en mask av stil, elegans och självsäkerhet som visar sig dölja ett ömhetstörstande barn. Agerandet är perfekt återhållet liksom hennes övertonsrika vackra mezzo. Mot henne kontrasterar effektfullt Erika Sunnergårdh som med sin intensiva sopran gestaltar dottern, kärleksfull till det yttre men inombords fylld av bekräftelsebegär och glödande hat. Dessa båda vulkaner kompletteras perfekt av den utanförställde Viktor, fint tolkad av Fredrik Zetterström och den döde, frånvarande men ändå närvarande Viktor, kanske den mest normale i detta neurotiska persongalleri, snyggt sjungen av Nicholas Söderlund. Samt Helena Juntunen som den sjuka sängbundna systern som i en drömsekvens (?) blir normal och levererar en gripande vacker aria.

Höstsonaten är utan tvivel som helhet operakonst när den är som bäst, en musikalisk utvidgning av en betydande film. Frågan är om den har kraft nog att överleva; den har bevisligen livskraft eftersom urpremiären i Helsingfors har följts av den här uppsättningen i Malmö. Men kommer den att få ett tredje liv?

Höstsonaten

opera med musik av Sebastian Fagerlund och libretto av Gunilla Hemming efter Ingmar Bergmans filmmanuskript

Dirigent: Patrik Ringborg
Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig
Iscensättning på Malmö Opera: Charlotta Sevón, Georges Gangeré
Ljus: Marion Hewlett
Kostym: Thibault Vancraenenbroeck
Medverkande: Charlotte Hellekant, Erika Sunnergårdh, Fredrik Zetterström, Helena Juntunen, Nicholas Söderlund
Malmö Operakör; kormästare: André Kellinghaus
Malmö Operaorkester

Premiär 13 september 2019 på Malmö Opera