190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater. Cecilia Lindqvist i förgrunden
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater.
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater. Cecilia Lindqvist i förgrunden
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater.
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater. Cecilia Lindqvist i förgrunden
Jenny Wilson är ingen främling för teatermusik men Orlando är den första uppsättning hon gör på Malmö Stadsteater.
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater. Cecilia Lindqvist i förgrunden
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater. Jenny Wilson
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater. Cecilia Lindqvist i förgrunden
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater.
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater.
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater.
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater.
190905: Orlando sätts upp på Malmö Stadsteater. Regissör Sara Cronberg

Orlando bär tiderna inom sig själv

Man eller kvinna? 1500-tal eller 1920-tal?
Orlando flyter i tiden, ett tomt blad för tidsandan och andra människor att skriva in sig själva på. Eller?

En ung man av nobel börd med poetiska ambitioner vid drottning Elizabeths hov som blir den åldrade drottningens favorit.
Eller en kvinna som långt senare flyr Konstantinopel tillsammans med en romsk klan.
Virginia Woolfs kanske mest kända roman, Orlando – inspirerad av hennes älskarinna och vän Vita Sackvill-West, trotsar såväl tids- som könsgränser. På Malmö stadsteater, där pjäsen har premiär den 14 september, har den klätts i en scenisk kostym som minner om det modernistiska 1920-tal som fött fram romanen men också av samtiden. Inte minst ser musiken, signerad Jenny Wilson som själv medverkar på scen, och kostymerna, ritade av Helle Damgård, till det sistnämnda.
– Det är en coming of age-historia. Egentligen handlar det om en ung människa som blir medelålders. Det är bara det att det sker över 500 år, berättar regissör Sara Cronberg.
– Jag tycker att den spretar på ett fantastiskt sätt i stilar, i genre och tematik.

Hon beskriver berättelsen som typiskt modernistisk
– Det handlar om att tidsandan och könet begränsar vår frihet. Man kan själv fråga sig: vem hade jag varit om jag varit man på 1700-talet eller kvinna på 1800-talet. Hur mycket fri vilja har jag egentligen? Hur mycket är jag begränsad av vad tiden och mitt kön säger att jag borde göra.
Någonstans där inne i berättelsen finns också drömmen om att konsten och kreativitet kan upplösa de ramarna.
– Om man tänker på Virginia Woolf så tog hon sitt liv när hon insåg att hon var så pass sjuk att hon inte kunde vara skapande längre. Hon skrev i ett brev till sin man att nu när hon inte kunde skriva längre ville hon inte längre leva. Skapandet var det rum där hon kunde vara sig själv.

Det är Cecilia Lindqvist som ikläder sig titelrollen.
– Historien handlar ju om att vi bär allting här inom oss så när jag väl började jobba med rollen märkte jag att jag egentligen inte gjorde så mycket mer än att förhålla mig till det som händer honom, och sedan henne. Det är andras förväntningar som avgör vem jag blir. Om någon säger: Du är en ung pojke med vackra adelsben då är jag det. Och vid något tillfälle i andra akten har han blivit kvinna och få dra på sig 1700-talsklänningen. Då är det den som gör att Orlando inte kan hoppa över bord, simma eller dra sitt svärd som han gjort innan. Det är de yttre attributen som gör att han är den han är och som sedan gör att hon är den hon är.

Vad säger det oss?
– Det säger oss att livet är mer komplext än vad vi hela tiden försöker tjata om att det är. Vi själva vet om att vi har en massa olika roller i oss. Jag tycker att det är så fint med alla de här århundradena i pjäsen. Förutom att vi bär alla de här bilderna av vad vi ska vara med oss så bär vi också med oss arv och kultur sedan generationer. På ett sätt är vi som människor helt unika och på ett annat extremt lika.

Kan man se Orlando som tabula rasa, ett tomt blad som väntar på att andra ska fylla det?
– Ja, så har jag känt lite när vi har repeterat, att det inte är så mycket vad jag gör som vad de andra ser mig som. Sedan har Orlando, oavsett kön och tidsålder, en längtan till konsten, till att kunna skriva och uttrycka sig. Det är också en vacker bild av människan: att hon behöver konsten.

Hur är det för dig som skådespelare att gestalta något som inte är så definierat?
– Det är bara härligt. Kanske är det så att man i alla roller letar efter hemligheter, något som jag vet om karaktären som publiken bara kan ana och här är det en massa skiftningar och hemligheter. Det är bara en ynnest. Det är flera huvudroller i en.
– Orlanda är annorlunda att spela för att det är så poetiskt. Jag menar, Shakespeare eller Moliere är också poesi men det är ändå gjort för teatern. Orlando är en roman och den är ganska svår att göra teater av. Det har varit utmaningen, att få kött och blod i poesin.

Regissör Sara Cronberg vill inte se Orlando som ett helt oskrivet blad, en spegel för omvärlden.
– Orlando har ju karaktärsdrag som är inspirerade av Vita Sackvill-West.

Varför ville du sätta upp just Orlando?
– Jag tror att jag blev lite förälskad i det här verket och kunde identifiera mig med det. Hur mycket man är definerad av sitt kön och sin tid är frågor som väldigt många funderar på. Sedan är det ett väldigt sprudlande och rikt verk.
Orlando är en existentiell pjäs som ställer frågor om kön, tid, identitet och om skapandet som ett andningshål.
– Ett sorgligt svar på de frågorna är att om man inte får utrymmet så väntar döden. Det finns i materialet och Virginia Woolf tog själv den vägen när hon inte kunde skapa längre.
– Men annars vill boken inte prata så mycket om det. Den är skriven i en eufori över förälskelsen i Vita.

 

Läs mer: