Osbyfödda författaren Thom Lundberg är aktuell med sin andra roman, Föreställningar.

Klaustrofobiskt men för mycket uppvisning

Litteratur/recension

BOK
Föreställningar
Författare: Thom Lundberg
Förlag: Albert Bonniers

Ordet Föreställningar kan ha flera betydelser. Det kan betyda uppföranden av teater eller musik, idéer eller åsikter som gränsar till det inbillade, man tror sig veta. Alla dessa betydelser är högst relevanta i Osbyfödda författaren Thom Lundbergs senaste roman som just har titeln Föreställningar.

Huvudpersonen Johan har varit sjukskriven i två år efter att hans flickvän lämnat honom. Nu ska han börja arbeta igen.
Tidigare var han scentekniker men nu har han fått i uppdrag att dokumentera operan Pajazzo för en jubileumsskrift. Man förstår att Johan inte på något vis är frisk nog att kunna jobba.
Det finns något maniskt över honom och hans verklighetsuppfattning är väldigt skev. På jobbet anländer han sent och hänger inte med i repetitionerna. När han inte är på jobbet strövar han runt på stan eller håller till i sitt lånade rum i ett klädförråd.

Tidigt i romanen ska han träffa sin flickvän på Mariatorget i Stockholm. Hon dyker inte upp och ganska snart känner man att hon förmodligen har sina skäl att hålla sig undan. Ordet förmodligen har sin relevans, för berättelsen fram till visshet är fragmentarisk och Johans agerande känns snarast psykotisk.
I detta tillstånd träffar han Agnes på en sorghanteringsgrupp. Hon är en vinddriven varelse med författarambitioner, och hon tar sig an Johan som ett projekt, både att hjälpa och att använda sig av i sitt skrivande. Samtidigt har hon fått tag i Johans exflickvän Elins dagbok. Med hjälp av den försöker hon ta reda på vem han är, vad han gjort och varför.

Allt detta sker i vad som känns som parallella världar där både läsaren och Johan har svårt att avgöra vad som är verklighet och inte. Han blandar ihop operan Pajazzos svartsjukeintrig med sin historia. Hans svartsjuka gentemot Elin färgas och förstoras av Canios egen svartsjuka i operan.
Canios fru Nedda blir den, i hans ögon, vänstrande Elin som ska straffas, precis som Nedda straffas med döden i pjäsen. Johans egen skuld är ett intet i jämförelse mot vad Elin gjort mot honom.
Metalagren blir många. Vad är pjäs? Vad är Elins berättelse, Johans? Agnes? Perspektiven och åsikterna skiftar genom att alla tre får komma till tals i egna kapitel.

Allt detta är beskrivet tätt och spretigt på samma gång. Så många ord som inte hänger samman. Så många sammanhang som inte kan förstås. Oredan i Johans huvud blir läsarens.
Det är otäckt, klaustrofobiskt och svårsmält. Samtidigt är Johans sjukdom väl fångad och berörande. Däremot får man aldrig någon riktig medkänsla med honom. Den faller i stället på flickvännen Elin.
Agnes som på något sätt agerar motor i hela dramat känns som just en motor. Hon sätter igång skeenden och sopar upp resultaten, men blir aldrig riktigt levande. Och så har vi det här med referenserna och den pretentiösa prosan. Metaforerna och det sökta bildspråket tynger.
Allusioner och referenser flödar för ymnigt och för uppenbart, som om Lundberg vill visa att han minsann är kompis med kanon. Det blir lite för mycket show off över det hela.

BOK
Föreställningar
Författare: Thom Lundberg
Förlag: Albert Bonniers