Anna Jansson. Foto: Leif Hansen
Anna Jansson. Foto: Leif Hansen
Anna Jansson. Foto: Leif Hansen

Anna Jansson presenterar ny polis

Jakten på ett sommartorp i Närketrakten inspirerade deckarförfattaren Anna Jansson till en ny deckarserie. I dagarna kom Dotter saknad, första boken om Örebropolisen Kristoffer Bark.

Anna Jansson om …
… hon saknar sitt arbete som sjuksköterska: ”Jag känner mig så trygg för jag vet att jag aldrig blir arbetslös. Som författare har man ingen anställningstrygghet utöver senast lämnade manus men jag kan i vilken stund som helst börja arbeta som sjuksköterska igen. Och jag saknar det faktiskt. Det var ett väldigt meningsfullt jobb och vi hade ett fantastiskt bra arbetslag och det var roligt fast det var sorgligt.”
… författarjobbet känns ensamt: ”Ja, bitvis. När jag skriver en Maria Wern-bok sitter jag ensam i min lilla arbetsskrubb i 800 timmar. Då måste man trivas med sig själv och det man skriver annars blir det ensamt.”
… hur hennes arbetsdag ser ut: ”Jag stiger upp halv sex, sätter på kaffekokaren, brer två ostmackor och så går jag upp till min lilla skrubb på övervåningen. Varje dag skriver jag igenom det jag skrivit dagen innan och skriver nytt. Jag går också 5 kilometer i skogen eller sitter i roddmaskinen i 30 minuter. Då försöker jag låta tankarna flyga fritt men fångar ändå in dem så det har med det jag skriver att göra. Men jag skriver inte bara. Jag är väldigt mycket mormor också. Det är jag väldigt tacksam för att jag har möjlighet att välja min tid så att jag kan passa på mina nära.”
… sin svarta anteckningsbok: ”Den är bra när det smattra på med idéer som inte passar in i det jag skriver för tillfället, då får det i stället plats i anteckningsboken. Bra idéer kommer ofta från något mina brorsor eller barnbarnen säger eller något jag hör på ett tåg eller läser i tidningen. När jag ska börja med en ny bok och sitter med ett tomt worddokument tittar jag i min anteckningsbok.”
… hur viktigt det är att träffa författarkollegor i genren: ”Jag har precis kommit hem från deckardagarna på Gotland och det är väldigt kul att komma ut på sånt. Många är väldigt trevliga och det är bra att kunna bolla det gemensamma. När jag var ny som författare hade ett gäng kvinnliga deckarförfattare en grupp vi kallade Blodgruppen. Dem känner jag fortfarande att jag kan vända mig till.”
… hur genren förändrats från få kvinnliga deckarförfattare när hon debuterade till betydligt fler nu: ”I dag tror jag nog att det är lika mellan män och kvinnor men det går väldigt bra för många kvinnor och då ser man dem mer. Det var till och med någon som frågade om det behövs fler kvinnliga deckarförfattare? Alltså! Behövs det fler manliga poeter kan man ju fråga då också? Jag tro att det är upp till var och en att hitta sina läsare. Folk vill ha olika och det finns plats för alla.”

Sjuksköterskan Anna Jansson författardebuterade med deckaren Stum sitter guden 2000. Det blev den första i en serie på hittills 20 böcker om kriminalpolisen Maria Wern. Från början löste Wern brott i det fiktiva samhället Kronviken men numera är hon fast stationerad på Gotland.
Maria Wern-böckerna har också filmatiserats och dessutom skriver Anna Jansson sedan 2010 en barndeckarserie med Marias son Emil som huvudperson. 2014 inledde hon också en feelgoodserie om hårfrisörskan Angelika Lagermark.
– Mitt skrivande handlar mycket om att jag får en idé. Jag är inte en sådan som planerar långt fram vad jag ska göra utan gör en sak i taget och satsar helhjärtat på det, säger Anna Jansson på telefon från hemstaden Örebro.

Nu har idéerna lett fram till en helt ny deckarserie. Samlingsnamnet är Bergslagens blå och den utspelas i Örebro där Anna Jansson bott sedan hon började sjuksköterskeskolan 1979. Huvudperson är kriminalinspektör Kristoffer Bark på avdelningen för grova brott.
– Allt började med att jag letade efter ett torp i Närketrakten. Samhället är så sårbart och jag ville ha vedspis, odla egen potatis och ha höns, berättar Anna Jansson. På mina vandringar på jakt efter det här torpet kände jag att någon gick vid min sida. Han presenterade sig som Kristoffer Bark och började berätta sin historia. Att hans dotter Vera hade försvunnit från en möhippa en långfredagsnatt, gett sig ut i en plastbåt när det var storm och regn ute. Hennes vänninna sprang efter och försökte stoppa henne och morgonen efter flöt väninnan i land men inte dottern.
Dotter saknad inleds fem år efter försvinnandet. Kristoffer Bark går, som så ofta, längs Hjälmarens strand och försöka hitta ledtrådar till dotterns försvinnande. Hans sökande och mående har länge gått ut över jobbet och till sist blir han förflyttad till en grupp som ska arbeta med kalla fall.
På samma plats som Kristoffers dotter försvann försvann ytterligare en kvinna ett par år senare. Genom att låta sin grupp arbeta med det försvinnanndet lyckas Kristoffer kombinera sitt privata sökande och jobbet. Samtidigt har han också fullt upp med akututryckningar till sin gravt alkoholiserade ex-fru.

För Anna Jansson är det inte morden och utredningarna som är mest spännande och utmanande. Det är i stället mänskliga relationer och olika ämnen och teman som hon vill fördjupa sig i.
– I den senaste Maria Wern-boken, Mitt hjärta är ditt, som kom ut i mars ville jag skriva om organtransplantationer och i Dotter saknad handlar det mycket om hur det är att leva med en alkoholist, förklarar hon. Kristoffer kan inte leva med sin fru Ella men han slutar inte att ta ansvar.
Redan från början var det självklart att Kristoffer skulle bli egen serie, inte en del av Maria Wern-världen.
– Där fick han absolut inte plats. Han hör hemma i den här väldigt karga Bergslagsmiljön och det här känns helt annorlunda att skriva, funderar Anna Jansson.
– Sedan har Maria Wern en högfungerande grupp poliser runt sig. De har inga problem på jobbet utan mer i privatlivet, fortsätter hon. Poliserna i Barks lilla grupp däremot är omplaceringsfall som sitter i skamvrån och ska lösa kalla fall. Här finns Henrik som alltid vabbar och har fem små barn, Alex som har adhd och kommer på en massa lösningar och kör bil som jag vet inte vad och så Ingrid som jag känner släktskap med. Hon är i 60-årsåldern, har sett för mycket, säger sanningar och är en riktig kulturtant.

För att hinna med att skriva om Kristoffer Bark pausar Anna Jansson serien om hårfrisörskan Angelika. Maria Wern och Emil Wern fortsätter dock som vanligt.
– Många läsare är oroliga att Maria Wern ska upphöra men förlaget har fått Maria Wern för nästa år och själv håller jag på med en Wern-bok till året därpå, intygar Anna Jansson, och avslöjar sedan att hon också precis fått reda på att det blir fyra nya Wern-filmer.
– Vi har skrivit kontrakt. Och det finns också filmintresse vad gäller Berslagens blå.

Anna Jansson har räknat ut att det tar henne cirka 800 arbetstimmar att skriva en Wern-bok och att hon under sitt författarliv har suttit och skrivit totalt 30 000 timmar, utan att någonsin ha skrivkramp.
– Jag tycker att det är så fruktansvärt roligt att hitta på, säger hon med stark övertygelse. De stunder i livet när jag är riktigt lycklig är när jag kommer på att det här ska jag skriva. Och jag skriver aldrig synopsis. Jag har en riktning och en grundidé, sedan skriver jag direkt. Det innebär att varje dag när jag sätter mig vid datorn är jag så nyfiken på hur det kommer att gå.
Anna Jansson låter aldrig någon läsa det hon skrivit förrän hon är helt klar över vad hon vill med boken. Och vem som är mördare.
– Då slänger jag ut den till ett gäng poliser och till väninnor som testläser. Sedan får jag tillbaka den och skriver en gång till. Först efter det skickar jag manuset till min förläggare.

Hur många böcker det blir om Kristoffer Bark har Anna Jansson inte planerat
men bok nummer två är redan klar.
– Och det smattrar på med idéer till trean så jag tror det blir ännu fler eftersom det känns så kul.

Kan du avslöja något om nummer två?
– I Dotter saknad talas det mycket om kollegan Saras tomma stol, att hon varit borta från sitt arbet länge. Kristoffer är någon slags arbetsledare för sin grupp även om han hatar det och han börjar fundera på vad det är som har hänt Sara? Det visar sig att det är mycket värre än han någonsin kunde tänka sig. Där finns hela nästa drama.

Anna Jansson om …
… hon saknar sitt arbete som sjuksköterska: ”Jag känner mig så trygg för jag vet att jag aldrig blir arbetslös. Som författare har man ingen anställningstrygghet utöver senast lämnade manus men jag kan i vilken stund som helst börja arbeta som sjuksköterska igen. Och jag saknar det faktiskt. Det var ett väldigt meningsfullt jobb och vi hade ett fantastiskt bra arbetslag och det var roligt fast det var sorgligt.”
… författarjobbet känns ensamt: ”Ja, bitvis. När jag skriver en Maria Wern-bok sitter jag ensam i min lilla arbetsskrubb i 800 timmar. Då måste man trivas med sig själv och det man skriver annars blir det ensamt.”
… hur hennes arbetsdag ser ut: ”Jag stiger upp halv sex, sätter på kaffekokaren, brer två ostmackor och så går jag upp till min lilla skrubb på övervåningen. Varje dag skriver jag igenom det jag skrivit dagen innan och skriver nytt. Jag går också 5 kilometer i skogen eller sitter i roddmaskinen i 30 minuter. Då försöker jag låta tankarna flyga fritt men fångar ändå in dem så det har med det jag skriver att göra. Men jag skriver inte bara. Jag är väldigt mycket mormor också. Det är jag väldigt tacksam för att jag har möjlighet att välja min tid så att jag kan passa på mina nära.”
… sin svarta anteckningsbok: ”Den är bra när det smattra på med idéer som inte passar in i det jag skriver för tillfället, då får det i stället plats i anteckningsboken. Bra idéer kommer ofta från något mina brorsor eller barnbarnen säger eller något jag hör på ett tåg eller läser i tidningen. När jag ska börja med en ny bok och sitter med ett tomt worddokument tittar jag i min anteckningsbok.”
… hur viktigt det är att träffa författarkollegor i genren: ”Jag har precis kommit hem från deckardagarna på Gotland och det är väldigt kul att komma ut på sånt. Många är väldigt trevliga och det är bra att kunna bolla det gemensamma. När jag var ny som författare hade ett gäng kvinnliga deckarförfattare en grupp vi kallade Blodgruppen. Dem känner jag fortfarande att jag kan vända mig till.”
… hur genren förändrats från få kvinnliga deckarförfattare när hon debuterade till betydligt fler nu: ”I dag tror jag nog att det är lika mellan män och kvinnor men det går väldigt bra för många kvinnor och då ser man dem mer. Det var till och med någon som frågade om det behövs fler kvinnliga deckarförfattare? Alltså! Behövs det fler manliga poeter kan man ju fråga då också? Jag tro att det är upp till var och en att hitta sina läsare. Folk vill ha olika och det finns plats för alla.”