Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer

”En blinkning till den nya hemstaden”

Recension

Publiken fick möta MSO:s nye chefsdirigent Robert Trevino för första gången under Malmöfestivalens tisdagskväll. Man fick höra MSO i två väl uttänkta konsertblock med hitmakare från förr och nu.

Att inleda med den femte symfonin var ett stabilt val som signalerade att Trevino förstod sin festivalpublik, som vill ha något som de känner igen och lätt kan njuta av. Bra musik väl framförd, men inget som kräver för mycket mellan sockervadd, radiobilar och utomhusakustik. Det var en elegant, krispig femma i högt i tempo, med fint fokus även på de små detaljerna. Den sjunde symfonin som avslutade det klassiska blocket tolkades i stor stil, expansivt och uttrycksfullt.

Det var smart att välja ett utdrag ur John Adams underbara opera Nixon in China, också det en publik kioskvältare, som avbrott mellan symfonierna. Musiken sätter sig som en Aviciihit man nynnar på i timmar efteråt. Det är spännande, relativt samtida amerikansk musik av en kompositör som briljerar på andra sätt än genom musikalisk kantighet.   

I det andra blocket spelades i ett intressant avsteg från den vanliga repertoaren en svit med modern dansmusik och house, med symfoniversioner av bland andra Swedish House Maffia, The Knife och Tim ”Avicii” Bergling, arrangerat av Hans Ek som också ledde orkestern under den delen. Det är första gången jag knuffats undan av en dansande tonåring på en symfonikonsert. Det fungerade överraskande bra, eller kanske rättare sagt: inte särskilt överraskande bra. Klassisk musik och house har många gemensamma nämnare, inte minst formen med återkommande temata i olika modulationer som sväller och utvecklas, för att sedan komma tillbaka i en annan tonart eller hos en annan instrumentgrupp. Man skulle förmodligen kunnat lura i någon som aldrig hört The Knife att det var John Adams i det här arrangemanget.

MSO låg inte på latsidan: när en människa ska tjänstgöra som trummaskin blir det ett hårt pass. Faktum kvarstår att inget åstadkommer så feta beats som slagsverkssektionen i en symfoniorkester. Även bläckblåset jobbade övertid. Att arrangera dansmusik som orkestersvit visar inte minst på vilket fantastiskt ”instrument” en klassisk symfoniorkester är. Det finns en anledning till att man har hållit fast vid formatet in i modern tid.

Det var ingen överraskning att Avicii-delen av den förtjänstfullt dirigerade ”danssviten” väckte mest entusiasm. Tim Berglings för tidiga bortgång har skapat en törst efter allt som kan ge hans fans nytt material att glädjas åt.

Generellt var dansmusiksegmentet en publiksuccé.

Trevino återkom för att leda orkestern i ”MFF-hymnen” som en blinkning till den nya hemstadens stora fotbollsintresse. Det var kanske inte kvällens konstnärliga höjdpunkt, men det var roligt och visade självdistans. Det var ett lyckat första möte med Malmöpubliken och Trevinos entusiasm inför sin nya arbetsuppgift är det inget fel på.  Han har med den här konserten visat sig inte bara vara en bra dirigent, utan en god underhållare, vilket Malmö Live lär ha nytta av.