Foto: Ralph Bretzler

”Åsa Jinder är riksspelkvinna med stort R”

RECENSION

Åsa Jinder, Gustavsscenen den 13 augusti

Åsa Jinder är riksspelkvinna med stort R, prisbelönad en masse och mästare på nyckelharpa. Faktum är dessutom att karriären går ganska exakt fyra decennier tillbaka i tiden. Att hävda att hon är en institution i svenskt musikliv är således ett understatement.

Det var således med stor respekt jag såg henne äntra Gustavsscenen denna sena tisdagseftermiddag. Samt med viss förväntan, bör kanske tilläggas. Även om det för all del vore synd att påstå att jag följt hennes göranden och låtanden genom åren.

Fast oavsett vilket låg det nära till hands att undra vilken repertoar man skulle bjudas på. Med ett tjugotal album i bagaget fanns det ju en väl tilltaget antal sånger att välja på. Ett faktum Jinder tog väl fasta på, för övrigt. Hon blandade och gav, och fokuserade vare sig på tidiga storsäljaren Folkmusik på svenska eller på den för årstiden passande Sommarsånger.

Sedan är det nödvändigt att avliva några fördomar. Nej, Jinder gör inte bara instrumentala stycken enbart för att hon råkar spela nyckelharpa. Inte heller är allt material nödvändigtvis överdrivet folkorienterat enkom för att hon är i besittning av den där spelmanstiteln.

Fast inledande Trollrikepolska var det förstås. Liksom Dagg över Hårga äng och ett antal nummer till som icke sällan präglades av ett naturdoftande vemod så långt ifrån sprittande tjosan hejsanfolk man kan komma.

Det softa bräckliga närmandet till melodierna fanns föga förvånande även i de mer renodlat visorienterade sakerna, typ Tänk om människor kunde flyga, den känsliga hyllningen till de par som hållt ihop genom alla år, Vi har älskat länge nu och instrumentala Att ett hjärta kan längta så.

Setets mest överraskande inslag var dock covern på norska Secret Gardens original, sedemera Josh Grobans megahit You Raise Me Up, här framförd på svenska under titeln Rör vid min själ. Jinder berättade att hon skrev den svenska texten till Sanna Nielsen, men nu tog hon alltså tillbaka den, och drog ner arrangemanget till en jordnära och allt annat än storslagen nivå där enbart hennes gitarrist Erik Bernholm fick stå för ackompanjeradet.

Vilket naturligtvis var det enda sättet att göra det på. För när det gäller tjusig bombasm går det naturligtvis inte att överträffa demonproducenten David Fosters fingertoppskänsla i Grobans version.

 

Åsa Jinder, Gustavsscenen den 13 augusti