Linnea Henriksson gästade Stora scenen den 11 augusti 2019 på Malmöfestivalen. Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer

”Det finns en hel del äkthet och öppenhet inbäddad i lyriken”

RECENSION

Linnéa Henriksson, Stora Scenen den 11 augusti

 

Det vankades popparty av det uppsluppet självsäkra och faktiskt också rutinerade slaget på Stortorgets scen igår. Det låg helt enkelt nära till hands att dra till med den lite slitna klyschan liten har blivit stor. Fast en gång på hedenhös tid var Linnéa Henriksson förstås enbart ännu en Idoldeltagare. Men det minns lyckligtvis inte många idag. Jag säger lyckligtvis för att en sådan faktadetalj inte sällan blir en kvarnsten kring halsen oavsett vem det nu gäller.

Och det vore ju synd i det här fallet. För den Halmstadsbördiga vokalissan har utan tvekan ett personligt uttryck. Det finns en hel del äkthet och öppenhet inbäddad i lyriken samtidigt som de småknasigt tralliga alternativt utlämnande popmelodierna sällan eller aldrig hamnar i skymundan. Allt detta framgick tydligt denna kväll. Kanske till och med tydligare än vad jag hade hoppats på.

Sedan är frågan om trettiotvååringen någonsin varit så öppen med sin kärleksrelation och sitt känsloliv som på det två år gamla självbetitlade albumet. Här avhandlas livet med sambon utan pardon, men samtidigt utan sensationslystnad.

Dessutom ska visst inte varenda liten detalj vara hämtad från det egna förhållandet, men en hel del är det. Som det som skildras i soulbestänkta Släpper allt och diskoorienterade SMS, om konsekvensen för sambon av svåratad PMS. Sedan må pop rent stilmässigt för övrigt alltid vara grunden, men värt att notera här är att Henriksson för den sakens skull knappast är främmande för att plocka här och där från genrerna när andan faller på.

Tänker på dig hade till exempel lätt funky kvaliteter, avslutande dansa med mig var Henriksson på fint croonerhumör, hiten Du söker bråk, jag kräver dans flirtade med dansgolvet och Lyckligare nu hade powerballadskvaliteter. Det som börjde som ett avskalat och sparsmakat stycke byggdes gradvis upp till något bombastiskt som till och med föranledde sångerskan att headbanga som hastigast.

Frågan är dock om inte acapellaversionen av countryvokalissan Skeeter Davis softa sextiotalshit The End of the World var kvällens mest udda inslag. Tala om ogenerat söt pop framförd med fullständig genuinitet.

Och ogenerad och ohämmad på ett lika självklart som sjävlsäkert sätt var väl precis vad Henriksson själv var i sitt artistiska utspel. Hon dansade, struttade och studsade runt på scenen, lade sig raklång på rygg på och sjöng en trudelutt, vandrade ut i publikhavet och klättrade onödigt högt upp i en rigg på ena sidan av scenen, och det var naturligtvis överlag riktigt underhållande.

För en sak är säker; Henriksson har utvecklats som liveartist sedan jag skådade henne i egenskap av supportakt till Tomas Ledin en gång i tiden. Hon har blivit en entertainer som inte räds att bjuda på sig själv. Eller för den delen addera sälta med känsla i sitt egentligen inte särskilt kontroversiella mellansnack. Så när allt närmade sig sitt slut denna söndagskväll uvecklade sig den lite aviga, men väldigt catchy Jag vet nåt som inte du vet fullt logiskt till ett inspirerat paradnummer värt namnet.

Linnéa Henriksson, Stora Scenen den 11 augusti

 

Läs mer: