Stephen Gould som Tannhäuser, Elena Zhidkova som Venus och Manni Laudenbach som Oskar. Foto: Enrico Nawrath
Dubbelprojektion: en kombination av video och agerandet på scenen. Foto: Enrico Nawrath
Tannhäuser med den döda Elsa. Foto: Enrico Nawrath

Livsglad anarki i Tannhäuser

recension

TANNHÄUSER
Opera av Richard Wagner
Dirigent: Valery Gergiev
Regi: Tobias Kratzer
Scenografi och kostym: Rainer Sellmaier
Ljus: Reinhard Traub
Video: Manuel Braun
Dramaturgi: Konrad Kuhn
Kormästare: Eberhard Friedrich
Solister: Stephen Milling, Stephen Gould, Markus Eiche, Daniel Behle, Lise Davidsen, Kay Stieferman, Elena Zhidkova, Le Gateau Chocolat, Manni Laudenbach med flera
Festspelsorkestern, Festspelskören
Premiär: 25 juli 2019; sedd föreställning: 28 juli

2011 var det premiär i Bayreuth för Sebastian Baumgartens uppsättning av Tannhäuser.
En politiskt korrekt tråkighet som, om den har satt några spår överhuvudtaget, kommer att gå till historien som den uppsättning som fick de massivaste bu-ropen i Bayreuths historia vid premiären. Wartburg blev en biogasfabrik, Venusberget en cirkusbur och det verkade som hade Baumgarten en djup aversion mot verket och försökte förstöra det så mycket som möjligt.

Så i år var det dags för en ny uppsättning, signerad Tobias Kratzer och med Valery Gergiev på dirigentpulten. Den högstämda historien har blivit en pikaresk, miljösvärmeriet har bytts ut mot glad anarki – och buandet ersattes av högljudda ovationer.
Sceniskt är det en ren fröjd. Avancerade videoprojektioner kopplas direkt till skeendet på scenen, scenbygget i sig är både gediget och fantasifullt, kostymerna spektakulära, effekterna påfallande.
Handlingen öppnas med att ett sällskap med Tannhäuser själv i full clownkostym, Venus, en drag-queen och en dvärg kommer åkande i en rostig Citroën-buss, passerar Baugartens biogasfabrik, skrämmer till sig en måltid vid ett Burger King-ställe för att slutligen komma till lantgreven Hermann.
Kratzer låter historien fortsätta med kampen i Tannhäusers inre mellan den högstämda kärleken till lantgrevens brorsdotter Elisabeth och den erotiska dragningen till Venus fram till flykten från Wartburg och återkomsten till en förändrad värld.

Frågan är om det är rätt att behandla verket Tannhäuser med så lätt hand, att förvandla Wagners dramatiska halvreligiösa opera till något som närmast kan liknas vid högkvalitativ underhållning.
Är det inte att förringa och fjärma sig Wagner? Faktiskt inte. Tobias Kratzer har följt Wagners egna tankegångar, som de kommer till uttryck i det lilla manifestet ”Die Revolution” från 1849 (fyra år efter uruppförandet av Tannhäuser):
”Inget hat, ingen avund, ingen förargelse eller fiendskap ska finnas bland er; som bröder som här lever ska ni känna er fria, fria i viljan, fria i gärningen, fria i njutningen; så ska ni känna livet”.
Med den utgångspunkten är det närmast en självklarhet att tvätta bort operans bigotterier till förmån för en livsglad anarki.

Valery Gergiev följer också de tankegångarna i sin musikaliska tolkning. Efter premiären fick han kritik för att ha problem med klangbilden från orkestern i det täckta diket i Festspielhaus men också för att han var konsekvent i linjerna.
Jag såg andra föreställningen och då märktes inget av dessa problem. Klangen var balanserad och tät, märkbart ljus och accentuerat romantisk.
Inte Wagner på det sätt man är van vid men konsekvent till uppsättningen i övrigt.

Och solisternas insatser var mestadels enastående. Stephen Goulds Tannhäuser är gränslöst mäktig i klangen med en scennärvaro som räckte över hela den väldiga salongen, liksom Stephen Millings kraftfulla och myndiga bas som lantgreven.
Markus Eiche som Wolfram von Eschenbach levererar en utsökt Sång till aftonstjärnan och Elena Zhidkova sjöng en Venus, perfekt i både sång och agerande.

Wieland Wagner förändrade Festspielhaus från Wagnermuseum till experimentalscen.
Frågan är om Tobias Kratzers Tannhäuseruppsättning håller måttet för att bli en milstolpe i den fortsatta utvecklingen.

TANNHÄUSER
Opera av Richard Wagner
Dirigent: Valery Gergiev
Regi: Tobias Kratzer
Scenografi och kostym: Rainer Sellmaier
Ljus: Reinhard Traub
Video: Manuel Braun
Dramaturgi: Konrad Kuhn
Kormästare: Eberhard Friedrich
Solister: Stephen Milling, Stephen Gould, Markus Eiche, Daniel Behle, Lise Davidsen, Kay Stieferman, Elena Zhidkova, Le Gateau Chocolat, Manni Laudenbach med flera
Festspelsorkestern, Festspelskören
Premiär: 25 juli 2019; sedd föreställning: 28 juli