Ur Parsifal: Ryan McKinny som Amfortas med de två Graalsriddarna Martin Homrich och Timo Riihonen. Foto: Enrico Nawrath

Laufenbergs revision av Parsifal är storartad och bländande vacker

Uppsättningarna i Bayreuth löper över flera år. Flera av solisterna byts ut, ibland även dirigenterna.
Och regissörerna brukar arbeta om både detaljer och större avsnitt, så det är absolut värt att se om så många verk som möjligt.
I år lyckades jag se samtliga uppsättningar; Lohengrin, Parsifal, Mästersångarna och Tristan och Isolde.

Barrie Koskys uppsättning av Mästersångarna i Nürnberg blev en succé vid premiären 2017.
Förra året hade han slipat till den ytterligare. Publiken var överförtjust, det är enda gången i Bayreuth som jag varit med om stående ovationer och det till en regissör.
Men i årets version har han blivit för överambitiös, pekpinnarna blir för grova och omständligheten för massiv.
Det blir nästan lite långtråkigt. Men solistprestationerna är fortfarande glänsande med Michael Volle som en perfekt Hans Sachs och Klaus Florian Vogt firar nya triumfer som Walter von Stoltzing.

Årets mest positiva överraskning blev Uwe Eric Laufenbergs revision av Parsifal. Han har behållit den ytliga religiositeten i första akten, en genomskådande spegling av munkarnas skenhelighet.
Sista akten blir storartad, en gripande hyllning till livet och kärleken.
Scenografin är bländande vacker och högstämdheten påtaglig.
Och solisterna är rent fantastiska, främst Elena Pankratova som skapar en enastående Kundry, intensiv och skönsjungande med utsökt scenpersonlighet, fint kompletterad av Günther Groissbocks Gurnemanz.
Ny dirigent för året är Semyon Bychkov som väl fångar musikens alla nyanser: dramatik, högstämdhet och smärta.
Kanske något långsam i tempot men det är en långsamhet som är befogad.

Elena Pankratova gör också en utsökt rollprestation som Ortrud i Lohengrin, genomtänkt, uttrycksfull och intensiv. Klaus Florian Vogt glänser i titelrollen och Georg Zeppenfeld skapar en minnesvärd König Heinrich.
Scenografin av Neo Rauch och Rosa Loy är i högsta grad spektakulär och Christian Thielemann befäster än en gång sin ställning som en av de ledande Wagnerdirigenterna.

Och det blir Christian Thielmanns musikaliska ledning som räddar Katharina Wagners uppsättning av Tristan och Isolde.
Visst gör Stephen Gould en perfekt Tristan och Christa Mayers Brangäne är värd all uppmärksamhet. Men tyvärr känns uppsättningen som helhet ganska ointressant och förlegad.