Iris Bergcrantz från vokalgruppen Åkervinda. Foto: Ralph Bretzer
Iris Bergcrantz från vokalgruppen Åkervinda. Foto: Ralph Bretzer
Iris Bergcrantz från vokalgruppen Åkervinda. Foto: Ralph Bretzer
Iris Bergcrantz från vokalgruppen Åkervinda. Foto: Ralph Bretzer
Iris Bergcrantz, en fjärdedel av vokalgruppen Åkervinda.Foto: Ralph Bretzer Foto: Foto: Ralph Bretzer
Iris Bergcrantz från vokalgruppen Åkervinda. Foto: Ralph Bretzer Foto: Foto: Ralph Bretzer
Iris Bergcrantz från vokalgruppen Åkervinda. Foto: Ralph Bretzer

De sätter sången i Allsången

Senaste albumet fick en Grammisnominering för bästa folkmusikalbum förra året och imorgon uppträder de för första gången i Allsång på Skansen.
Det går bra nu för Malmöbaserade Åkervinda.

I morgon kväll kliver den Malmöbaserade a capella-kvartetten Åkervinda upp på Skansens scen för att sjunga svensk folkmusik inför tusentals människor på plats och en och en halv miljon tittare framför tv-apparaterna.
– Det kom väldigt oväntat och är otroligt kul, säger Iris Bergcrantz, en av fyra sångerskor i gruppen, när tidningen träffar henne på ett kafé i centrala Malmö några dagar innan det bär av till Stockholm.
– Varje gång jag ser allsången nu tänker jag: oj, oj, oj. Men samtidigt tänker jag: vi kommer göra vår grej och det kommer att vara jättekul. Så länge vi gör det kommer det nog att bli uppskattat. Men det är klart att man blir nervös. Jag tror att för alla oss så är det den största konsert någon av oss har gjort.

Det är ett hyffsat skyltfönster för er också, rent karriärmässigt.
– Ja, verkligen. Det kan öppna upp dörrar för oss.

Åkervinda består, förutom Iris Bergcrantz, av Agnes Åhlund, Linda Bergström och Lise Kroner. De träffades när de alla gick på jazzprogrammet på Skurups folkhögskola.
– Vi tröttnade på att det var så mycket instrumental jazz på Skurup, säger Iris Bergcrantz.
– Vi ville sjunga på text, att det skulle betyda mycket och att det var sångfokuserat.
Gruppens sättning sattes i sin nuvarande form i samband med ett uppträdande på Århus Vocal Festival och det var även i samband med det som de började arbeta mer professionellt.
– Vi spelade mycket innan dess också men efter det kom vi med mer i vokalsvängen, innan dess var det mest i folkmusiksammanhang. Jag hade egentligen inte tänkt på vokalmusik som en genre i sig men så hamnar man där på de här festivalerna bland sjukt härliga vokalnördar.
– Det var väldigt befriande att få använda rösten på det sättet när man kanske mest, i undervisningssammanhang, hade sjungit unisont med, till exempel, en trumpet. Nu är vi alla en viktig del och när en av oss har solo så gör de andra kompfigurer till den. Vi får alla känna på att vara musiker.

Det låter som att ni har väldigt roligt när ni sjunger och det låter så när du beskriver det också. Kan du beskriva den känslan för någon som inte haft den?
– Att sjunga är det bästa jag vet. Man får utlopp för så mycket. Det är så mycket glädje och så mycket känslor som man får sjunga ut. Det är en så fantastisk gemenskap att sjunga med andra människor också. Jag älskar att musicera [med instrumentalister] också men att sjunga är speciellt. Man andas tillsammans och man är så homogena. Man blir som en röst och kommer varandra nära i sången. Det finns en massa studier som visar att folk som sjunger i kör mår bättre, man får endorfiner av det …

Var det självklart att det blev just folkmusik?
– Nej, egentligen inte. Jag är uppvuxen med jazz och vi gick alla fyra på jazzlinjen på Skurup. Men folkmusiken har alltid talat till mig och jag har alltid kännt att det här är min sorts musik. Det gäller folkmusik från hela världen men just svensk folkmusik är alldeles fantastisk. Den har alla de här kvartstonerna, lite dur och moll-glidningar. Man kan inte alltid få grepp om den.
– Agnes var inne en del på folkmusik. Hon har en farbror som spelar nyckelharpa och har alltid haft ett intresse för det men jag, Linda och Lise har inte haft det så mycket i vår bakgrund men har alla tyckt att det här var fantastiskt att sjunga. Ett nytt universum. Det är väldigt kul med alla små kvartstoner och drillar och kulning. Det finns många sångstilar …

Hur viktiga är texterna?
– De är jätteviktiga. De är väldigt roliga ofta, väldigt ärliga och många är väldigt feministiska vilker jag tycker är kul i och med att det är en så gammal tradition. Det är folkets historier och därför blir de så äkta.

Gruppens andra och senaste album, Förgänglighet, kom ut i juni förra året och fick så väl fina recensioner som en grammisnominering i kategorin bästa folkmusikalbum.
– Vi hade skickat in plattan som man ska göra. När de ringde fattade jag inte hur stort det var. Men det var väldigt kul – och kul att gå på galan.
Skivan är utgiven av Vanguard Music Boulevard, ett skivbolag som drivs av Iris Bergcrantz mamma, Anna-Lena Laurin som också är musiker. Förutom skivorna med Åkervinda, liksom med Iris Bergcrantz föräldrar har de också givit ut hennes soloalbum och hennes syster Rebeccas skivor under namnet Raindear.
– På något sätt har jag alltid vetat att det var musik jag skulle syssla med. Det var några år i tidiga tonåren som jag tänkte att jag kanske skulle bli ryttare för vi bodde på landet och hade hästar och jag red och tävlade hela tiden. Men sedan blev det att jag mer och mer hamnade i musiksammanhang. Jag gick i musikgymnasium och klickade väldigt bra med andra musiker. Det var där jag kände att jag passade in. Så egentligen har jag sagt sedan jag var fem att jag ska bli sångerska. Och det verkar bli så …

I augusti väntar Nordic Song Festival i Trollhättan, liksom spelning i Toulouse i höst och till våren ska man till London. Malmöpubliken har chansen att se bandet som förband till Cassius Lambert på Palladium den 29 november.
Det verkar bli så, ja.