Karin Smirnoff. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

Med periferin synlig också i sitt språk

Litteratur/recension

BOK
Vi for upp med mor
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Bokförlaget Polaris

Nog kom Karin Smirnoff in på litteraturscenen lite sådär oförhappandes, åtminstone utifrån sett. 54-år, bosatt i Piteå, ägare till en trävarufirma. Därtill Augustprisnominerad förra året för sin debutroman Jag for ner till bror.

När nomineringen kom var hon redan halvvägs igenom uppföljaren och nu finns också Vi for upp med mor utgiven. En roman som ganska sömlöst hakar i där den föregående slutade. Det har blivit dags för jana (fortfarande skrivs alla namn med gemener) och bror (fortfarande hennes bror) att begrava sin avlidna moder i hennes hemby.
Denna by genomsyras, kontrolleras om man så vill, av ett slags laestadiansk sekt, vars gemenskap utövar stor lockelse på bror och väcker janas avsky. I skuggan av den försöker jana förstå sin mor. Vem hon var och hur det kunde komma sig att hon lät fadern bete sig så fruktansvärt mot de barn som var jana och bror.

Jana är definitivt inte en genomsympatisk person, hon var det inte i debutromanen och hon är det inte nu. Jana lockar sin alkoholiserade bror med öl för att dra honom ut ur sekten. Ghostar sin dotter. Vägrar ta emotionellt ansvar för sina kärleks(?)relationer.
På så vis adderar Smirnoffs romaner delvis till det pärlband av kvinnliga antihjältar som gjort sig gällande i litteraturen senaste åren, med böcker som Green girl, Tripprapporter, Arv & miljö, Just nu är jag här – och så vidare.

Tack och lov är det ändå lätt att känna med jana. Tack och lov – eftersom man längtar efter alla ljusglimtar man kan få. Jag for ner till bror var ingen feel good-roman och det är knappast Vi for upp med mor heller. Det patriarkala våldet – sexuella övergrepp, våldtäkter, hot och förtryck – är precis lika närvarande här.
Lägg därtill sektens grepp om byn, diverse dysfunktionella relationer, spädbarn som ingen bryr sig om, etc. Det är mörkt, det är det. Men till skillnad från debutromanen finns ändå något lite mer försonande i den här uppföljaren. Kanterna har blivit lite slipade och det är skönt.

Samtidigt är den röda tråden inte lika tydlig – är detta en roman om janas mamma, om byn eller om jana? Oftast det sistnämnda, tycks det, men i ljuset av det är bristen på karaktärsutveckling hos jana lite frustrerande. Hon fastnar i samma relationsmönster, upprepar samma tankar och beteenden.
Man kan därför hoppas att den planerade tredje boken lyckas röra runt och förlösa karaktären lite.

Medan jana gärna får ruckas loss lite ur sin stelnade form, gör det däremot inget om Smirnoff behåller språkets dito. Även om det tydligen kan vara lite krävande med de dialektala inslagen. I sin recension av Vi for upp med mor skriver Maria Schottenius om sin initiala reaktion på Smirnoffs språk: “Vad hade hon tänkt sig? Att man skulle sitta och stava sig igenom alla dessa besynnerligheter till namn och uttryck, ett halv främmande språk för folk söder om Skellefteå?” (DN 21/5)
Kanske är jag, som nu råkar vara uppvuxen precis norr om Skellefteå, därför inte den bäst lämpade att säga något om bokens läsbarhet i allmänhet. Jag kan ju tänka mig att de dialektala inslagen gör boken lite svårgenomtränglig, även om det i mina ögon helt enkelt bara … passar sig. Gör periferin synbar också i språket. Konkretiserar platsen på fler nivåer.
Om inte annat synliggör det i alla läger det som är Smirnoffs främsta styrka: balansgången mellan det besynnerliga och det universella.

BOK
Vi for upp med mor
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Bokförlaget Polaris

Dagens fråga

Har du köpt sommarkortet?

Loading ... Loading ...