När Stadsteatern i Malmö bjuder upp till ett drama som spänner över århundraden, med en huvudperson som lever i alla tider och ibland är man och ibland är kvinna, så ställs kostymavdelningen inför kreativa utmaningar. Mariane Josefsson Foto: Ralph Bretzer
Skömmerskan Carina Andersson visar upp renässanskragarna.
Tillskäraren Marie Jonsson. Foto: Ralph Bretzer
Skömmerskan Carina Andersson stryker medan Andrea Stenman i bakgrunden arbetar med kostym till en annan föreställning. Foto: Ralph Bretzer.
Renässanskragar, stålbursuppburna klänningar, vackra tyger och kviltade material. I Stadsteaterns kostymateljé tar de extravaganta kläderna till Orlando sin form.
Skisser. Foto: Ralph Bretzer
Skisser. Foto: Ralph Bretzer
Skisser. Foto: Ralph Bretzer

Här klär de en man (?) för alla tider

scen Virginia Wolfes roman Orlando kan ses som en satir över litteraturhistorien och dess protagonist lever genom århundraden och skiftar kön från man till kvinna och tillbaka igen.
Det har gett kostymavdelningen på Malmö Stadsteater något att bita i när romanen ska iscensättas.

”Följ med oss på en gender bender-resa där tiden rinner i väg genom 500 magiskt intensiva år fyllda av kärlek, lekfullhet, lust, poesi, död och återfödelse.”
Så presenterar Stadsteatern höstens storsatsning, en pjäs efter Virginia Wolfes klassiker Orlando, om adelsmannen och poeten som bära alla tidsåldrar och kön inom sig. Under takåsen på det vackra sekelskiftshuset på Kalendegatan i Malmö, i teaterns kostymateljé, håller man som bäst på att göra verklighet av visionen.

När tidningen kommer på besök är det fortfarande tre månader kvar till premiär men man har redan kommit en bra bit på väg. En stålställning som ska bära upp underdelen av en klänning och renässanskragar – väldigt många renässanskragar och inte alltid på de platser på plaggen man förväntar sig att finna dem – skvallrar om att här går man all in med kostymerna.
– Vår version av pjäsen börjar på 1920-talet och sedan flyttas Orlando genom tiderna: 15-, 16-, 17- och 1800-tal och tillbaka igen till 1920-taletm och blir man i vissa tider och kvinna i andra, säger Mariane Josefsson som är kostymkoordinator för föreställningen och en av dess skräddare.
Man har löst det hela genom att skådespelarna har standardiserade underkläder som sedan kombineras med attribut för att placera skådespelaren som bär dem i en viss tid. Ombytena sker inför öppen ridå. För att göra det hela lite mer komplicerat är det inte alltid helt klart vem det är som egentligen är Orlando i varje given scen och skådespelarna har ofta likadana kläder.

Tillskäraren Marie Jonsson. 

Arbetsordningen har varit att en kostymdesigner, Helle Damgård, har ritat skisserna som sedan realiseras av kostymavdelningen.
– Mitt jobb som kostymkoordinator innebär att jag köper in alla material och får hennes dröm att bli sann.

Hur gör man det?
– Man har väldigt duktiga skräddare som syr det. Och tillskärare.
Med många tidsåldrar så ställs man inför rejäla utmaningar i form av saker som kanske normalt inte är på ateljens repertoar.
– Det tar ju längre tid när man gör något som är helt nytt, det blir ingen fabrik direkt. Som kragarna till exempel, det är inte ofta vi syr sådana och vi gör dem för hand, det finns inget annat sätt att göra dem på.
– Det var det en av oss som kunde göra och sedan lärde hon ut det till oss andra. Så nu är vi också riktigt bra på det, säger Mariane och skrattar.

Efter ett tag blir även något så ovanligt som att sy renässanskragar rutin.
– Men det är lite mysigt också för man kan sitta och lyssna på en bok samtidigt. Just när man handsyr är inte båda hjärnhalvorna med. Man behöver inte tänka utan man kan lyssna på något under vissa moment. Men när man ritar mönster går det inte att göra så. Då måste man fokusera. Första gången när man syr en krage kan man inte göra så heller men sedan kan man slappna av.

Skömmerskan Carina Andersson visar upp renässanskragarna.

Tillsammans med sömmerskan Carina Andersson visar hon upp en enorm krage som skapats till pjäsen.
– Den tog en och en halv vecka att göra, berättar Carina.
Då kan tilläggas att på den aktuella klänningen är även ärmarna täckta av kragar, något de inte var egentligen under perioden.
– Först när man ser skissen undrar man: ”Shit! Hur ska vi göra detta?” Sedan får man sätta sig in i det och i matematiken och hur man med pipkragarna räknar ut hur man ska få till det, då blir man lite koko i huvudet. När man väl börja fatta grejen är det en utmaning och det känns kul. När man sedan gjort några kragar så blir man koko i huvudet igen för att nu kan man det här. Nu vill man bara bli klar.
Lösningen för det heter växelbruk.
– Vi vill inte att det ska bli en fabrik så vi försöker se till att man gör något annat emellan när man tröttnar. Man kan göra livet till klänningen eller ge sig på ett helt annat plagg, säger Mariane.

Är det ett dött hantverk som ni återskapat?
– Inte dött kanske, men dammigt, säger Carina.
– Inom teaterskrädderiet kan nog de flesta göra sådana saker men det är inget man lär sig inom det vanliga skrädderiet, säger Mariane.

Skömmerskan Carina Andersson stryker medan Andrea Stenman i bakgrunden arbetar med kostym till en annan föreställning. 

Är den här pjäsen en större utmaning för er än de flesta pjäser?
– Ja, det kan det faktiskt ha varit. Vi har gjort en del epokpjäser tidigare men då har vi kunnat plocka mer från lagret. Det kan vi inte göra här eftersom alla ska se likadana ut. Då måste vi sy allting från grunden. Eller köpa, men det är ju ingen som har den här typen av kläder, bara korsetterna skulle kosta hur mycket som helst. Sedan finns det vissa länder vi kan sy upp i. Hattar köper vi till exempel från en skräddare i England och det sitter en kvinna på Österlen och syr till oss. Ibland så använder vi oss av fabrik men det går inte i den här produktionen. Hade det varit 70-tal så hade vi sytt upp till exempel byxor på fabrik. Då hade vi inte behövt göra något mer än mönsterproduktion.

Vilken av epokerna har varit roligast att jobba med?
– Jag tror faktiskt 1500-talet. Det har varit roligt just att få in det moderna i den epoken. – Det är attributen från den tiden, till exempel kragarna. som är roliga eftersom vi inte gör dem så ofta. Modet på den tiden var så detaljerat. Och det är kul hur man tänkte. Att män skulle visa vaderna, till exempel. Det är därför byxorna var så korta.

Skiss och inspiration.