Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT
En ensam nallebjörn ligger kvar i ett fönster i Pripjat. En bit därifrån finns 200 ton radioaktivt material kvar innanför inkapslingen i det forna kärnkraftverket. Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

En picknick i Tjernobyl

”Förresten visste jag redan för tio år sedan hur det skulle sluta. Med ogenomträngliga barriärer. Ett fem mil brett bälte av tomt land. Forskare och soldater, inga andra. Ett fruktansvärt sår på planetens kropp, hermetiskt förseglat … Och visst var det nödvändigt, det tyckte alla och inte bara jag.”

Det har gått lång tid sedan en främmande, utomjordisk, civilisation besökte jorden och sedan lämnade den oss utan att någonsin söka vare sig kontakt eller konflikt. De platser de besökte ligger som svarta sår dit bara forskare och soldater har tillträde och det är förenat med livsfara att gå in. Utomjordingarna har inte bara lämnat för mänskligheten värdefulla artefakter efter sig utan även mystiska och svårgreppbara faror. Runt artefakterna har en svart ekonomi växt fram och så kallade stalkers – vägvisare – ger sig in i zonerna för att hitta dem.
De sovjetryska bröderna Arkadij och Boris Strugatskys allegoriska science fiction-roman Picknick vid vägkanten från 1972 släpptes nyligen för första gången i ocensurerad nyöversättming (Ersatz).
Vad gjorde utomjordingarna här? Ingen vet. Kanske var det bara, som titeln säger, en picknick vid vägkanten. De var på väg någonannanstans och lämnade lite skräp efter sig precis som människor vid ett motorvägsrastställe.
Romanen ligger som förlaga till Andrej Tarkovskijs film Stalker där själva handlingen skalats ned för att låta den mystiska Zonen svälla till ett sinnestillstånd – en resa in i det inre av människan.

Jag läser boken parallellt med att jag ser HBO:s med rätta hyllade serie Chernobyl. Samtidigt är det svårt att inte få bilder i huvudet både från det övergivna och – skulle det visa sig – livsfarliga industriområde som filmen Stalkers protagonister beger sig in i och till den uppmärksammade drönarfilm från den nu övergivna förbjudna zonen kring Pripjat, staden i Ukraina där Tjernobyl ligger.

”… ett sår, en skattkammare, en djävulsk frestelse. Pandoras ask, ett monster, en demon …”

Övergivna platser har en speciell lockelse. Hela fenomenet urban exploration har dykt upp kring just den lockelsen: platser som är fördolda, övergivna av människan. I detta sammanhang är naturligtvis Pripjat något av en helig graal. Att det är förenat med livsfara att besöka den förbjudna zonen tycks bara öka dess lockelse.
Så sent som för ett och ett halvt år sedan skrev National Geographic en artikel om människor – de kallar sig själva stalkers efter bröderna Strugatskys bok – som illegalt tar sig in i den förbjudna zonen samtidigt som 200 ton radioaktivt material alltjämt ligger under inkapslingen i kärnkraftverket och avsöndrar dödlig strålning. I skydd av mörkret sover de i övergivna byar och betraktar en stjärnhimmel som inte störs av ljuset från civilisationen.
– Man känner sig som den sista människan på jorden, säger stalkern Eugene Knyazev i artikeln.
– Man vandrar genom tomma städer, byar och vägar. Det är en magisk upplevelse.
I det ukrainska datorspelet S.T.A.L.K.E.R Shadow of Chernobyl från 2007 möter tankegodset från Picknick vid vägkanten Tjernobylkatastrofen i en alternativ tidslinje där även en andra olycka inträffat. Även det har influerat verkligheten stalkers.

För Andrej Tarkovskij skulle produktionen av filmen Stalker bli dyrköpt. Precis som många andra av de medverkande avled han i cancer, något många tror orsakats av de svårt förgiftade industrimiljöer i Baltikum där filmen är inspelad. Stalker hade premiär i Sovjet 1979 och Tarkovskij dog 54 år gammal den 29 december 1986, ett drygt halvår efter den värsta kärnkraftolyckan i historien.

”Så här var det med zonen: kom man tillbaka med byte var det ett mirakel, kom man tilbaka levande – en framgång, med en patrullkula i arslet – ren tur, och allt annat var ödet …”