Tiderna förändras. Nutidens verkliga katastrof är inte att bli nerdragen i helvetet utan att bli drabbad av drevet och uthängd i mer eller mindre sannfärdiga rubriker på kvällstidningarnas förstasidor och löpsedlar, helst med anknytning till det skambegrepp som är hetast för tillfället.
Det är utgångspunkten i Skånska Operans uppsättning av Mozarts opera Don Giovanni som hade premiär på Bäckaskogs slott i lördags.
Regissören Ola Hörling har hakat på det något nattståndna #metoo-begreppet och gjort huvudpersonen till en filmmogul med översittarmanér som fäller varenda kvinna han träffar på. Man kan undra om han träffat riktigt rätt där. Sexmissbrukare – säkerligen, men knappast översittare.
Don Giovanni lyckas inte ens hunsa sin betjänt och frågan är om inte det mesta bara är munväder med alla de tvåtusen kvinnor han påstår sig ha lägrat; kvinnorna i operans handling lyckas han bevisligen inte komma någonstans med. Strunt samma, greppet är fyndigt och underhållande och ges en extra dimension i texterna i programbladet, utformade som riktigt löjliga veckotidningsintervjuer.
Vid premiären i lördags spökade – som vanligt – nervositeten. Första akten gick enligt formulär 1A: i stort sett korrekt men delvis ganska stelt och spänt. Sångarna träffade tonen men klangen var matt på sina ställen och spelglädjen och operans magi lyste med sin frånvaro. Men så i andra akten lossnade det: Tor Linds Don Giovanni fick kraft, fart och spänst, en välsjungen skitstövel som man önskade allt ont. Lona Mohr Villadsen använde sin mörka sopran till att skapa en Donna Elvira med energi och utomordentlig scennärvaro och Albin Ahl fick fram en fräck och förtjusande Leporello.
Nämnas bör också Martin Hultkvist som med bärig, klangrik tenor och grötmyndigt utspel snidade ett bra porträtt av Don Ottavio, en av operalitteraturens värsta fåntrattar och Jennie Lomm som sjöng Donna Anna med en sopran som rätt vårdad kan föra henne långt mot höjderna.
I många av Skånska Operans uppsättningar har pianokvintetten känts för liten för att klara orkestersatsen. Men med Mozart fungerar det, det kammarmusikaliska ackompanjemanget snarast förstärker helhetsintrycket.
Nu ska operan turnera runt ett antal skånska slott och även Ystads teater och Palladium i Malmö. Om jag ska tro mina sparade datafiler så var det 2002, för 17 år sedan, som jag första gången såg en föreställning av Skånska Operan.
Även då var det Mozart, Cosi fan tutte, och premiär på Bäckaskogs slott. Och grunderna i det koncept som Åsa Jensen och Ola Hörling hade fastnat för då, har de hållit fast vid: arenateater, talade repliker i stället för recitativ, minimal scenografi, en pianokvintett som ackompanjemang och unga sångare på väg uppåt. Varje år har man turnerat i Skåne med en del avstickare till norröna områden, varje år har publiken kommit; det har varit många toppar och en del mer slätstruket men allt präglat av kärlek till och respekt för operan som konstform.
Och nu tvingas de två eldsjälarna att gå och bita på naglarna i ovisshet om de statliga och regionala myndigheterna ytterligare ska snåla in på bidragen och därmed svälta Skånska Operan till döds samtidigt som man pumpar in pengar i ett antal helidiotiska projekt.
Det känns minst sagt för djävligt.
