I årets utrikespolitiska debatt, som hölls för ett par veckor sedan, var det mest uppmärksammade en strid om säkerhetspolitiken. Det höga tonläget är väl ett exempel på den höga konfliktnivån i svensk politik just nu. Främst handlade debatten om C-förslaget om Nato-option, som fick stöd av en riksdagsmajoritet.

Den svenska säkerhetspolitiken har förändrats i flera steg sedan kalla krigets slut runt 1990. Den traditionella formuleringen om ”alliansfrihet i fred för neutralitet i krig” gav tydliga signaler till andra länder, även om Sverige i hemlighet hade nära samarbete med USA om bland annat signalspaning mot Sovjetunionen. Utan tvekan var sovjetledarna medvetna om detta, inte minst på grund av information spionen Stig Wennerström lämnat över på 1960-talet. Sovjetunionen litade ändå på utfästelsen att stå neutralt i en konflikt.

När kommunismen föll samman och Sovjetunionen upplöstes runt 1990 började den svenska säkerhetspolitiken att förändras. Redan 1992 ändrades formuleringen till att handla om den ”militära alliansfriheten” och syftet var inte längre att automatiskt vara neutralt, utan till att ”kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Det var en avgörande förändring som genomfördes av regeringen Bildt i samförstånd med Socialdemokraterna.

2002 fortsatte utrikesminister Anna Lind (S) att tona ner neutraliteten. Hon pekade istället på EU-medlemskapet som syftade till att bidra till att förhindra krig. I försvarspropositionen ett par år senare slogs fast att ”det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp på ett annat EU-land”. Nu var alltså neutralitet inte ens en möjlighet. 2014 slog den parlamentariska försvarsberedningen fast ”den solidariska säkerhetspolitiken”. Det borde göra Natofrågan mindre dramatisk än för 25 år sedan.

Samtidigt har Sverige ökat sitt militära samarbete främst med Finland, men också med Norge, USA, Storbritannien – och Nato. Ändå är inte Natomedlemskap aktuellt. Det finns ingen majoritet vare sig i riksdagen eller i folkopinionen för det. Men i riksdagen förespråkar nu en majoritet att Sverige bör, likt Finland, uttala sig för en Nato-option, att kunna söka medlemskap i Nato. Som Carl Bild kommenterade detta har möjligheten dock alltid funnits.

Finland har liksom Sverige ända sedan andra världskriget varit alliansfritt för att vara neutralt vid krig. Tack vare neutralitetslöftet (och att också Sverige lovade neutralitet) slapp Finland det öde som drabbade Polen, Tjeckoslovakien och andra länder som hamnade under ”den kommunistiska stöveln”.

Nato-optionen ses i Finland nu som ”ett mjukt avskräckningsmedel” riktat mot Ryssland. Samtidigt har Natomedlemskap villkorats med att prövas i en folkomröstning. I debatten om en Nato-option i Sverige har detta inte diskuterats. Det kan absolut finnas skäl för Sverige och Finland att samordna sina säkerhetspolitiska strategier, men de olika förutsättningarna beroende på geopolitik bör alla vara medvetna om. En öppen säkerhetspolitisk debatt är bra, men inte minst på grund av utvecklingen i dagens Ryssland är det höga tonläget oroande. Brett samförstånd är liksom i alla tider av värde i dessa frågor.

Yngve Sunesson