KRÖNIKA: Bragdbrons mot lejo … tamkatterna

Grattis Sverige! Vi har fått ännu en bragdmatch att lägga till det digra framgångsarkivet i svensk idrott och ett nytt 1994 att leva länge på. Det svenska landslagets kampmoral och förmåga att med helt tomma energidepåer fortsätta stå emot ett alltmer desperat England var makalöst imponerande och bilderna från detta VM kommer vi att kunna leva länge på, minst lika länge som på bronsmedaljerna från just -94.

De första 30 minuterna av bronsmatchen var, precis som under semifinalen mot Holland, nästan overkligt bra av blågult. Sverige dominerade matchen helt, närmast lekte in målen och det såg ut att vara betydligt mer troligt med ett 3-0 än en engelsk kvittering. Sedan hände något och matchbilden svängde, de engelska spelarna växlade upp samtidigt som blågult, av ganska naturliga skäl, föll tillbaka ner i banan.
Dels blir det ofta så i fotboll, när det ledande laget plötsligt har något att förlora och en ledning att slå vakt om, dels skadade det laget enormt att vår absolut största stjärna alla kategorier, Kosovare Asllani, och ytterligare en av de viktigaste spelarna, Fridolina Rolfö, tvingades byta.

Asllani tokdominerade förresten så länge hon kunde spela och det kan inte överskattas hur viktigt det var för Sverige att hon ändå kunde starta matchen och dessutom bidra med sitt snygga mål. Hon är så nära Zlatan svensk landslagsfotboll kan komma i dag. Fast med mycket större arbetsmoral.
Sofia Jakobssons mål var dock ännu snyggare. Vilken fantastiskt snygg och välplacerad skruv runt den utmanande backen. Högsta betyg. Världsklass!

Resten av matchen blev en riktig rysare, där Sverige fick bevisa att moral, laganda, offervilja och vinnarskalle är lika viktiga ingredienser som passningskvalitet och teknik i den här sporten. De engelska spelarna surrade mellan varven som ilskna bålgetingar, eller arga norrländska mygg, runt det svenska straffområdet. Men de lyckades bara få in ett regelrätt mål – och bytena i den andra halvleken gjorde faktiskt ingen avgörande skillnad, trots att det pratas om vilka fantastiska spelartyper laget hade på bänken.
Faktum är att en svensk ersättare, Amanda Ilestedt (viktig rensning), visade sig vara mycket mer betydelsefull för slutresultatet.

Till sist, man är ju inte mer än människa, var det extra kul att Sverige vann mot England eftersom några engelska spelare efter Sveriges semifinal mot Holland toksågade den matchen i media och påstod att de skulle ha besegrat båda lagen hur lätt som helst och att bronsmatchens utgång därmed var given. ”Lejoninnorna”, som de engelska landslagsspelarna kallas, skulle äta upp Sverige utan större problem.
Jag skrev redan i min krönika efter semifinalen, att det absolut inte skulle bli någon lätt engelsk seger i bronsmatchen. Och det blev det ju inte heller.
De engelska spelarna var inte på något sätt dåliga, men kanske mer småsura tamkatter än lejoninnor …

VM-bronset är förstås en bragd, eftersom de flesta experter tonat ner de svenska chanserna rejält inför mästerskapet. Det hette att fotbollsvärlden utvecklats på damsidan och att Sverige inte hängt med – en åttondelsfinal skulle vara maximal utdelning för det här laget.
Så blev det alltså inte. Kanada besegrades, Tyskland besegrades i en historisk match och England besegrades. De enda förlusterna kom mot USA i en betydelselös match, med en svensk B-uppställning på planen, och mot Nederländerna i en match som var så jämn att Sverige lika gärna kunde ha vunnit.

Ingen har sprungit ifrån det svenska damlandslaget. Det är den slutsatsen vi kan dra i dag.
Och vad framgången betyder för unga spelare på väg uppåt i karriären behöver jag knappast ens gå in på.
Bara att hoppas att spelarna och ledarna njuter i stora drag på rivieran under söndagen och sedan får det beröm och den uppmärksamhet de förtjänar när de återvänder till svensk mark.
Tack för VM-festen!

Sportresultat

Sport i dag