I väntan på Bob Dylan. Roskildefestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer
Norska artisten Aurora. Foto: Ralph Bretzer
Norska artisten Auroras publik på Roskildefestivalen. Foto: Ralph Bretzer
Danska rocktrion Baby in Vain uppträdde på festvalen med dansarna Corpus från kungliga baletten.
Rap-kollektivet Brockhampton drog storpublik till vita tältet. Foto: Ralph Bretzer
Två av medlemmarna i Brockhampton. Foto: Ralph Bretzer
Neneh Cherry. Foto: Ralph Bretzer
Jpegmafia var inte rädd för sin publik utan spenderade lika mycket tid på, i och vid den. Foto: Ralph Bretzer
Jpegmafia var inte rädd för sin publik utan spenderade lika mycket tid på, i och vid den. Foto: Ralph Bretzer
Roskildefestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer
Roskildefestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer
Roskildefestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer
Megnus Svedenlind och John Josefsson. Roskildefestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer
Ronni Klarskov från Roskilde sålde glass till förmån för det lokala fotbollslaget. I regnet på torsdagen hade han inte mycket tur med försäljningen. "Nej, jag har sålt mycket litet idag. Det är mest barnen som vill ha", säger han. Roskildefestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer
Roskildefestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer

Roskilde, en ideell oas i en kommersiell värld

21 år har gått sedan jag senast var på Roskildefestivalen. Ett barn som föddes samma år som jag var här senast är gammalt nog att dricka alkohol i alla delstater i USA.
Ibland får sådana tankar mig att känna mig gammal. Alltså var det dags för ett återbesök.

Det är tidig onsdagseftermiddag och jag promenerar omkring inne på festivalområdet innan det hela starta på allvar och besökarna släpps in. Nu är det bara vi i pressen som är här.
Ja, och så de som bygger matstånd, hänger upp skyltar, ställer ut soptunnor och några av den miljon andra saker som ska göras innan nordens största rockfestival kan släppa på fördämningarna och låta de cirka 100 000 festivalbesökarna välla in på området. Utan 30 000 frivilliga abretare skulle festivalen inte vara möjlig i sin nuvarande form.

21 år har gått sedan sist. Jag känner ännu igen mig. Visst det gröna tältet – där jag fick en hjärnskakning när Bad Religion spelade 1993 – är numera vitt och kallas för Arena, danstältet där jag höll på att bli krossad när Björk körde Venus as a boy för en miljon år sedan är borta och nya scener har tillkommit, naturligtvis.
Allt har förändrats under de här 21 år sedan. Hultsfredsfestivalen är borta och de breda oberoende festivalerna för en tynande tillvaro. I deras ställe har nische-festivaler och högkommersiella företag som Livenation och FKP Scorpio vunnit mark. Storstadsfestivaler utan camping är det som gäller nu, festivaler Way out west, Summerburst, Lollapalooza och Big Slap. Samtidigt säljer Roskildefestivalen ut år efter år, en ideell aktör på en kommersiell marknad.
– Jag känner mig stolt, säger en kvinna som var med från start som svar på frågan vad hon känner över vad festivalen utvecklats till.
Hon vill inte ställa upp på en regelrätt intervju men svarar gärna på frågor.
– Det jag känner mig mest stolt över är de sociala insatser vi gör.

Ronni Klarskov från Roskilde sålde glass till förmån för det lokala fotbollslaget. I regnet på torsdagen hade han inte mycket tur med försäljningen. ”Nej, jag har sålt mycket litet idag. Det är mest barnen som vill ha”, säger han. Roskildefestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer

Det går knappast att missta sig på. Överallt står det: Roskildefestivalen: Non Profit since 1972. Festivalen startades året innan Verksamheten är uppdelad i två föreningar, en som säljer all öl på festivalen medan den andra ägnar sig åt allt annat. Vinsten från ölförsäljningen går tillbaka in i verksamheten för att vidareutveckla festivalen. Intäckterna från själva festivalen skänks, sedan alla räkningar är betalda, bort till välgörande ändamål, framförallt till organisationer som värnar barn och unga. Det handlar om i runda svängar 20 miljoner danska kronor årligen. Rockklubben Plan B i Malmö fick till exempel så sent som i januari ett bidrag från Roskilde. På meritförteckningen har festivalen också att man startat Danmarks första nya högskola sedan 1969. De första eleverna började där efter årsskiftet.
På det sättet är festivalen en anomali som håller idealismens fana vid liv i en hyperkommersialiserad värld.
– Det är en svår balansgång men jag tycker att vi lyckas ganska bra med det, säger kvinnan.

Rap-kollektivet Brockhampton drog storpublik till Arena. festivalens näst största.

Bob Dylan, ett av årets största namn, gör bra ifrån sig på den karaktäristiska orange scen som blivit festivalens signum och symbol. Solen ler, Bob ler och vi i publiken ler tillbaka. Det är ljummen sommarkväll och livet är bra, det med. Hela kvällen – från starten där den larmande danska rocktrion Baby in vain mötte Corpus, dansare från den kungliga baletten, i ett både märkligt och underhållande framträdande, via Silvana Imams gulligt förälskade blick när flickvännen Beatrice Eli kom upp på scen till rapparen Jpegmafias dödsföraktande hopp ned i publiken, irländska rockbandet Fontaines DC:s kombination av gitarrmangel och lyrik – är mycket lyckad.
Nästa dag kommer det, Regnet. Inga floder, kanske , men väl ett ihållande duggregn, stundtals förstärkt av lite tyngre nederbörd.
– Det här är riktigt Roskildeväder, hör jag någon säga bakom mig när jag kommer in på området för dagen.
Det är en utsago jag sedan hör upprepas många gånger från många personer under dagens lopp, lite som det var med det klassiska Woodstock-citatet ”This has been declared a disaster area” under det vidriga regnåret 1991, året när man inte kunde sova i tältet för där stod det tre centimeter vatten och folk sov i bajamajor eller drack sig till sömns på äppelvin i tetrapack i jazztältet.

Danska rocktrion Baby in Vain uppträdde på festvalen med dansarna Corpus från kungliga baletten.

Det har hänt en del sedan dess. Den här gången rämnar inte marken för att bli ett träsk som det var då. Investeringarna i dränering och liknande har varit välspenderade pengar. Dessutom känns folk mer välförberedde med adekvat klädsel och attityd. Det är kanske inte samma feststämning som kvällen innan men det hindrar inte den största publik jag sett någonsin på Roskilde sluta upp till hemmahjältinnan Møs framträdande på stora scenen. Själv backar jag när jag inser att det knappt gått att se scenen och går, lockad av goda vänner (Hej Nicklas!) och ser kanadensarna Crack Cloud bland Gang of Fours postpunk med Can och Neus krautrock till en spännande förening.
Över huvud taget levererade musiken allt det som vädret inte gjorde på torsdagen. Robert Plant var magisk och norska Aurora förtrollande. Neneh Cherry levde upp till högt ställda förväntningar när hon ramade in sin spelning med genombriottshitsen Manchild och Buffalo Stance.
– Neneh är bäst hittills på festivalen, tyckte Magnus Svedenlind från Stockholm som besökte festivalen tillsammans med vännerna Gina och John Josefsson som är riktiga festivalveterander.
– Jag har varit här tolv gånger och Gina 18 så vi är rutinerade. Vi träffades faktiskt här för 15 år sedan så det är jubileum i år, säger John. som dock håller Dylan som bäst hittills i år.

Neneh Cherry.

Vad är speciellt med Roskilde?
– Alla svenska festivaler är det hembränt och kravallpolis på. Här är det bra musik, välorganiserat och väldigt bra stämning. Det går inte att få så bra stämning i Sverige.
Magnus, som är professionell dragshowartist och aktuell med ny singel (vill han att jag skriver), är inte lika van besökare.
– Man kan säga att jag tar min festivaloskuld nu när jag är 36 år gammal, säger han.
– Nästa gång hoppas jag att få spela på festivalen …

Vädret verkar inte bekomma dem särskilt mycket.
– Det var sol igår, det blir sol imorgon. Bara det inte regnar hela tiden, säger Gina.

Nybörjaren och veteranen, Megnus Svedenlind och John Josefsson. Johns hustru Gina var också med men ville inte vara med på bild.