Finnegan’s Hell med pastor Mick Finnegan längst till höger i bild. Foto: Håkan Röjder

Välklädda folkpunkare

Helgeåfestivalen De skånska keltiska folkpunkarna Finnegan's Hell repriserar förra årets spelning på Helgeåfestivalen och utlovar en maxad show.
– Det blir en trehövdad damkör samt en klassiskt skolad butler som tar hand om förfriskningarna på scen, säger bandets banjospelande flöjtist pastor Mick Finnegan.

När tidningen når pastor Mick Finnegan på telefon är han och bandet på väg till en spelning i Tyskland.
– Det är en bra marknad för oss. I Tyskland gillar de ju att dricka öl och festa. Keltisk folkpunk går rätt mycket hand i handske med deras levnadsbanor, säger han.
Tanken på att ha en klassiskt skolad butler på scen som serverar förfriskningar på scen känns på något sätt självklar. Frågan är varför inte alla har det.
– Jag tror att det handlar om prioriteringar och vi har varit väldigt tydliga med var våra prioriteringar ligger.

Hela den keltiska folkpunkgenren drog in som en våg i samband med The Pogues genombrott under 80-talet. Sedan var det som att vågen aldrig riktigt dog ut. Gruppens sångares namn nämns också i Shane McGowan’s Grave, öppningsspåret på bandets senaste album.
– The Pogues banade väg för en väldig massa band. Vi är dem väldigt tacksamma men det är inte så att vi försöker kopiera dem. Vi är mer en 2.0-version av dem.

På vilket sätt är ni en 2.0-version?
– Ja, vi är ju snabbare än dem, definitivt. Sedan är vi smutsigare också. Och så är vi väldigt mycket snyggare, så jag tycker att vi är en ganska god uppgradering.

Å andra sidan är det inte jättesvårt att vara snyggare än The Pogues …
– Det har jag inte påstått heller. Det är ett av världens fulaste band men det fråntar oss inte det faktum att vi är snyggare än dem.
– Nej, men man måste bjuda till som orkester när man går på scen. Därför är vi alla otroligt välklädda. Jag skulle vilja påstå att vi är minst lika välklädda som The Hives. Faktiskt. Vi har definitivt mycket snyggare solglasögon. Vi har ett samarbete med en italiensk solglasögonfabrikant.

Hur är ni klädda på scen?
– Dragspelaren har förlängd cylinderhatt. Sedan brukar han klä sig i diverse svarta kläder. Ibland har han en dödgrävarmundering. Jag själv är klädd som präst. Sedan har vi en väldigt balkaninfluerad basist. Han brukar köra svart med väldigt mycket guld. Det svarta temat är genomgående. Även leadvokalisten är klädd i svart men det har blivit mer nitar på senare tid.
– Han har blivit mer nitad på senare tid, säger pastor Mick med ett skratt.
– Sedan har vi jobbat mycket med att förlänga vårt hår. Det har vi lyckats väl med. Vår percussionist har bidragit till en trendförändring, Han har säker lika mycket hår på sitt huvud som fyra av de korthårigare medlemmarna. Nu har även trummisen börjat spara ut så vi vet inte var det här ska sluta.

Är det visuella viktigt för er?
– Ja. Precis som du äter med ögonen så konsumerar du musik med dem. Vi är utav uppfattningen att man även bör klä på sig när man ska gå upp på scen.

Framförallt kan det ju få konsekvenser om man inte gör det …
– Det enda som sker då är väl att man spelar könsrock.
– Nej, den genren har vi aldrig flörtat med.

Det här med svarta kläder och dödgrävarmundering … Den keltiska musiken är väldigt livsbejakande men det finns även ett starkt stråk av sorg i den.
– Vi står väl lite för den andra delen av spektrat. Vår senaste platta heter Life and death. Vi tenderer väl att dra oss ifrån det här leprechaun- [ett slags pyssling inom den irländska folktron, reds. anm.] och Riverdance-träsket i en mer hårdrocksdoftande riktning. Vi står väl för den mörkare sidan i keltisk folkpunk.
– Det finns väldigt många band som går upp och trallar och så låter det som att det ska komma in tio leprechauns på scen. Det intresserar oss över huvud taget inte, de här uttjatade durmelodierna. Vi är mer intresserade av att bygga goda melodier utifrån framförallt mollskalan. Det gör väl att vårt sound passar ganska bra på den typ av festival som Helgeå representerar. Jag misstänker att hårdrockspubliken där har lättare att relatera till vår musik än om vi skulle klä oss i knätofsar.

Sedan tenderar ju hårdrockspubliken att vara ganska festglad också …
– Ja, precis. Vi kunde till vår glädje konstatera att nykterheten lös med sin frånvaro när vi spelade där förra året.

Även om den keltiska punkvågen inte dött ut tycker sig pastor Mick helt klart se en avmattning på hemmaplan, till skillnad mot i länder som Tyskland, Italien och Polen.
– Dyker man upp på en festival där med i alla fall vår tagning av den här musiken så går det alltid hem. Det är därför vi nästan aldrig spelar i Sverige.

Samtidigt kom nästan 3 000 till Dropkick Murphys i Folkets Park i Malmö i förra veckan.
– Jag tror egentligen att folk i allmänhet gillar det här. Om du går ut för att ha en trevlig festkväll och folk sjunger om det du har i näven så är det klart att man kommer att uppskatta det. Du kan ju relatera till det direkt. Problemet är att arrangörerna i Sverige kanske inte är lika pigga på det som för tio år sedan.

Men på Helgeå har man fattat det …
– Ja, det är en mycket välskött festival som har kontakt med verkligheten och sin publik. Där finns inte det här glappet mellan arrangörer och publik som på många andra ställen.

Fotnot: Finnegan’s Hell spelar 23.45 i morgon, fredag, på Sparbanken Skåne Stage.