Tidningens recensent ger Child's Play 3 av 5 i betyg. Foto: Eric Milner/Orion via AP/TT

Bjuder på nödvändigt splatter utan att nå fantastiska höjder

recension

Onda dockor dör aldrig, de bara rebootas. Åtminstone i det här fallet. Originalet av Child’s Play släpptes i Sverige under titeln Den onda dockan 1988, och fick sedan under en trettioårsperiod sex uppföljare. Men nu börjar filmbolaget alltså om och uppdaterar historien.

Onödigt, tycker folket bakom de tidigare filmerna, men ibland kan en sådan trots allt vara nyttig. I det här fallet kan jag faktiskt köpa det även om de många uppföljarna trots några ojämna kapitel faktiskt mest bjudit på vin för de frälsta. Särskilt som man här trots allt gått in för att uppdatera Chuckydockan för det nya millenniet, och då är det inte bara hans mer high techorienterade förmågor som åsyftas.

Fast upplägget är förstås i stort sett det samma nu som då. Sålunda introduceras man initialt för ensamstående mamman Karen och hennes unge son Andy. De har precis flyttat för att få en nystart, och har det därför extra skralt ekonomiskt och överlag inte särskilt roligt. Men när Karen som via sitt arbete på en stormarknad får chansen att muntra upp sin ättelägg med en Buddidocka utan kostnad tar hon den. Det skulle hon inte gjort. Såklart. För efter en initial kort period av nyhetens behag för Andy börjar Chucky att ta sin uppgift som ny bäste vän alltför allvarligt. Ett strypförsök på familjens katt är bara början.

Det hela utvecklar sig snart till den förväntade avlivningsfesten av folk som Chucky fått för sig är misshagliga. Eller i alla fall hotar att ta hans plats som vän till Andy för evigt. Och i detta fall måste jag säga att manusförfattaren Tyler Burton Smith varit tämligen fantasifull. Eller vad sägs om den otrogne maken som blir manglad av en trädgårdsmaskin med huvudet före. Eller en sluskig vaktmästare som definitivt inte borde haft en elektrisk bordssåg så nära till hands.

Ja, ni förstår poängen. Child’s Play modell 2019 bjuder på det nödvändiga splattret med god fantasi och en del humor av både det visuella och verbala slaget, och precis så ska det vara. Chucky gets lucky, som det heter i någon de tidigare filmerna.

Samtidigt skiljer sig denna reboot en hel del från originalet. Inte minst är det mer fokus på Andy Barclay i den här versionen. En mer utvecklad Karenkaraktär kan man också glädjas åt, och här måste jag säga att Aubrey Plaza i vanlig ordning står ut. Oavsett typ av roll lyckas hon alltid göra ett minnesvärt intryck.

Vad mer? Jo, upplösningen är såväl crazy som spännande och blodbesudlad utan att man för den sakens skull suger för länge på karamellen. Så visst, kan hända att det finns visst fog för onödighetsargumentet, men det hindrar inte att det här ändå ter sig oväntat underhållande utan att för den sakens skull nå några fantastiska (skräck)höjder.