Ana Jotta. Ur ”Minnesrummet”: Who cares?
Ana Jotta. Fala-sò (Monolog). Foto: malmö Konsthall
Joëlle de La Casinière. Le sablier de Jen (Jen’s timglas).
Anne-Mie Van Kerchkoven. L’âme ne peut rien d’elle-même (Själen kan ingenting av sig själv). Foto: Malmö konsthall
Anne-Mie Van Kerchkoven. Als een Swastika (Tibet)

En inblick i vår tid som kräver närstudier

Konst/recension

KONST
Three Moral Tales
Malmö Konsthall
Till och med 25 augusti

I fokus för sommarens utställning på Malmö Konsthall står tre konstnärer: Ana Jotta från Portugal, Joëlle de La Casinière från Frankrike och Anne-Mie Van Kerchkoven från Belgien.
Egenartade, mångfasetterade och förmodligen okända för merparten av den svenska konstpubliken är det första gången de ställer ut tillsammans. Ändå tycks de närbesläktade med gemensam hemvist i ett kulturellt ingenmansland där litteratur, poesi, video, installationer och andra bildkonstnärliga medier som teckning, måleri, grafik, collage smälter samman till oupplösliga och ibland ganska förvirrande helheter.

En av konsthallschefen Mats Stjernstedts målsättningar är att lyfta fram kvinnliga konstnärskap, gärna udda sådana. Till sin hjälp har han fransmannen François Piron. I fjol kuraterade Piron Ordradek med fokus på amerikanskan Judith Scott och i år är det så dags för Three Moral Tales.
Utan att på något sätt dela Judith Scotts öde har de deltagande konstnärerna ändå uppfattats som marginaliserade i konstvärlden. Främst för att de är kvinnor och verksamma långt utanför de stora konstscenerna men också för att de enligt presentationen av utställningen ”inte lägger någon vikt vid samtidskonstens förhärskande trender”. Må så vara att de arbetar utan sidoblickar men med sina referenser till vår tids politiska och etiska frågor framstår de ändå som representanter för de konstnärliga trender som är i omlopp.

De tre konstnärerna är födda 1946, 1944 respektive 1951 vilket betyder att deras konstnärskap har utvecklats under en av konsthistoriens mest turbulenta perioder: övergången från den tämligen kollektiva modernismen till den helt individualiserade postmodernismen som gjort gränsöverskridandet till norm.
I allt visas ett par hundra verk. De äldsta går tillbaka till 1970-talet. Inte särskilt överraskande finner jag hos alla tre konstnärerna rätt tydliga influenser från såväl dada/surrealismen à la den tidige Max Ernst som den tidiga popkonsten, främst i Paolozzis, Richard Hamiltons och den unge David Hockneys anda. En annan gemensam nämnare är att deras verk i mångt och mycket framstår som dagböcker ofta med referenser till historien.
Det är här utställningstitelns ”moraliska” berättande kommer in i bilden. Visserligen refereras till 1700-talets sedelärande sagor men de visade verken är faktiskt helt i takt med nutidskonstens ”trend” att låta konsten spegla den tid den skapas i (något som den faktiskt alltid gjort). Det handlar med andra ord om sexualitet, krig, katastrofer och övergrepp ofta tolkat med hjälp av metaforer och fabler.

Three Moral Tales är ingen utställning man tar till sig med ett ögonkast eller två. Tvärtom den kräver såväl tid som närstudier. I ett avskärmat rum har Ana Jotta skapat ett collage av minnen och referenser där djurfabler blandas med parafraser på verk ur konsthistorien och tidningsklipp om allahanda skeenden, oftast katastrofer.
Mest iögonfallande är det textila verket Fala-só (Monolog) – ett batiktryck som vindlar sig tiotals meter genom konsthallen och i streckteckningens form berättar om en man som bär ett fönster. Plats för ett befriande leende!

Joëlle de la Casinières bidrag består av drygt 100-talet A4-stora ”brev” som hon under åren skrivit till familj, vänner och bekanta. Brev i form av teckningar, collage, skrivna funderingar. Enklast kan de beskrivas som dagböcker tillkomna under hennes oftast nomadiserande tillvaro; ord- och bildpoetiskt reflekterande tankar om allt mellan himmel och jord. Texterna är skrivna på franska eller engelska där surrealismens automatiska associationskedjor tycks ha sin givna plats.

Anne-Mie Van Kerchkoven är mindre lyrisk än både Jotta och de La Casinière. Med rötter i punkmusiken och utpräglat feministisk använder hon med förkärlek komplicerade och associationsmättade collage för hävda kvinnans självständighet gentemot mannen.
Det är starkt, rakt på sak och präglat av ett djupt engagemang. I likhet med Jottas och de La Casinièrs konstnärskap ger det en intressant om än inte helt lättillgänglig inblick i vår tids skeenden.

KONST
Three Moral Tales
Malmö Konsthall
Till och med 25 augusti