Ett lyckligt italienskt par fotograferar sig framför den havererade reaktor 4. Bakom dem pågick 2008, enligt guiderna, arbetet med att ersätta den gamla betongsarkofagen med en ny i stål. Den skulle ha stått klar 2010 men penningbrist har skjutit fram projektet till 2015. I dagarna har ett internationellt möte hållits, där det konstaterades att minst 6,6 miljarder kronor behövs för ett nytt skyddshölje över reaktor 4, som alltjämt släpper ut radioaktivitet. Foto: Jörgen Johansson
Spänning vid kontamineringskontrollen. En holländsk katastrofturist som inte iakttagit vår guide Sregejs förmaningar fick kasta sina skor. Foto: Jörgen Johansson
Sovjetiska propagandaporträtt som de lämnades 1986. Foto: Jörgen Johansson
I Pripjat, ett stenkast från reaktor 4, bodde människor som arbetade på kärnkraftsverket. Det fanns plats för 50 000. Än i dag är det förbjudet att vistas här utan speciellt tillstånd. Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson

”Inte en bra plats för en picnick”

Tjernobyl Till katastrofområdet runt den havererade kärnkraftsreaktorn i Tjernobyl kommer varje dag två tre bussar fyllda av turister från i huvudsak västvärlden. Kontrasten mellan de uppspelta och förväntansfulla turisterna och den pågående katastrofen är avgrundsdjup.

I en FN-rapport från 1995 uppger man att cirka 9 miljoner människor direkt eller indirekt blev påverkade av nedfallet från Tjernobyl. 3 till 4 miljoner av dem var barn.
Cancerfrekvensen när det gäller bl a leukemi, strupcancer, sköldkörtelcancer och cancer i magen har ökat markant i Ukraina och Vitryssland.
Nya så kallade ”hot spots”, plutoniumnedfall, hittas ofta i Vitryssland.
Sverige fick relativt höga mängder radioaktivitet från Tjernobyl. Tusentals renar slaktades och en mängd sjöar har fortfarande höga mängder cesium i vattnet.
400 000 människor har lämnat de mest nedsmittade områdena i Ukraina, Vitryssland och Ryssland.
Den första sarkofagen som byggdes i betong beräknades hålla i 20 år och håller nu på att ersättas av en ny stålkonsruktion. Den beräknas stå färdig 2015.

Skånska Dagbladets fotograf Jörgen Johansson och reportern Mikael Ankarvik följde med en buss fylld av turister från Holland, Storbritannien, Italien, Spanien, Polen, Finland, Sverige och USA. Reportaget publicerades ursprungligen 2011. 

Vår guide Sergej sveper med en generös gest ut över den så kallade ”Röda skogen” i Tjernobyl. Ett område någon kilometer nordväst om Reaktor 4 där molnet först tog mark efter den katastrofala olyckan natten till lördagen 26 april 1986. Skogen började skimra i rött om nätterna av all radioaktivitet och myndigheterna var tvungna att hugga ner den och begrava träden en bra bit ner i marken.
Platsen är så kontaminerad att radioaktiviteten idag är högre än för åtta år sedan. När vi i all hast far igenom i en buss som tillhört ett ishockeylag i Kiev sitter jag och tänker att måtte den bara inte stanna. Ett motorfel skulle sannolikt innebära plågsamheter för mig och det glada turistgänget.

Sergej håller upp Geigermätaren som klättrar långt över dubbel dödlig dos och några i bussen börjar småjubla. Nervöst kanske, men uppspelt och glatt. Ungefär som någon som just ska kasta sig ut i ett bungyjump. En kick för upplevelsemätta västerlänningar.
”Otroligt”, sa en kvinna i Kiev. Betala upp emot 300 dollar för en guidad tur till Tjernobyl. Och frivilligt utsätta sig för radioaktiv strålning. Det gick bara inte att berätta om den traditionella ukrainska festmåltid med vodka som vi lät oss väl smaka av i ett av den ukrainska katastrofmyndighetens hus cirka 1,5 mil från reaktor 4. En flaska vodka per fyra personer, menade Sergej, som ju trots allt jobbar för den ukrainska katastrofmyndigheten, skulle hjälpa till att driva ut radioaktiviteten. En del blev småfulla. Några gjorde Stina Dabrowski-hopp när det skulle plåtas framför den berömda Tjernobyl-skylten.

”En stark känsla av absurditet” har jag lite dramatiskt noterat i anteckningsblocket. Jag tror det var strax efter att vi besökte den lilla utsiktsplatsen 300 meter från den havererade Reaktor 4. Där borta höll de på att bygga en ny sarkofag över den gamla som börjat spricka. ”Åker man helikopter över kan man se rakt in”, säger Sergej. Direkt efter olyckan steg värmen där inne till 6000 grader celcius, nu är den nere i 40. Här, mitt i ett öde landskap av rostig skrot, monstruösa reaktorbyggnader, miljoner elledningar och en förrädisk grönska står ett italienskt par lyckligt omfamnade. Kvinnans arm vill inte riktigt räcka till för att få med både dem och Reaktor 4 i bilden.

Den känns inte så farlig efter ett tag, radioaktiviteten.
Den varken syns eller känns och Statens strålskyddsinstitut har sagt mig att det inte är någon fara. Snart pratar man om ditten och datten med de andra på turen.
Framför Reaktor 4 såg det ut som framför vilket turistmål som helst.
Intresserade turister som lyssnar på en guide. Som fotograferar. Som känner av platsen.

Själv fascinerades jag mest av ett par snidade lökar i trä som stod bland några små granar på en gräsbevuxen refug vid utsiktsplatsen.
På väg från Kiev till Tjernobyl passerade vi den ena pittoreska byn efter den andra. Svartvita mjölkkor betar på ängarna och i de många vattendragen fiskas det.
Häst och vagn och små jordlotter. En pastoral idyll.

I bussen sjöng två brittiska par med i ”Save all your kisses for me” och långt borta var de uppgifter jag före resan fick från Bo Wallenberg på Skandinaviska barnmissionen i Malmö. ”Det är värre än någonsin. Fler barn föds för tidigt. Fler har missbildningar och cancer. Det verkar som att det blir värre för den tredje generationen.”

Skandinaviska barnmissionen har länge haft en omfattande hjälpverksamhet i nordvästra Ukraina. Området som låg mitt i vindriktningen från Tjernobyl och tillsammans med Vitryssland fick mest radioaktivitet.
I Kiev berättar en kvinna att hon känner hur många som helst som har cancer. Som dött i cancer. Hon har själv cancer.

Hennes man fick riva en utbyggnad på balkongen eftersom en av brädorna gav ifrån sig dödliga doser radioaktivitet.
”Ingen vet omfattningen av katastrofen. Det finns ingen statistik eller forskning.”, säger hon.
Myndigheterna fnyser hon åt. ”Det är ingen större skillnad mot Sovjettiden”.

”Trampa inte i mossan. Den suger åt sig radioaktivitet. Gå inte där det är fuktigt. Rör ingenting.”
Sergejs instruktioner är tydliga.
Redan vid den första checkpointen, den som markerar den avstängda 30-kilometerszonen, klafsar en holländare omkring i en vattenpöl med sina lågskor och pekar förtjust på en groda.

Inne i ödestaden Pripjat lägger en spanjorska överkroppen på en avsats med ett tjockt lager damm för att få till en bra bild. Hon borstade av sig med händerna.
En annan holländare, som varje gång han kom in i bussen pussade sin fru, var alltid först över allt. Stack in huvudet i varje skrymsle och fann varje krossad glasbit intressant. Gick på mossan, gick in bland löven, fick kasta sina fina kontaminerade skor. Blev stel i blicken när Sergej skojade och tryckte på rött istället för grönt vid kontamineringskontrollen. Lite som Mr Bean på skräckfilm.

”Till dem som räddade världen” står det på monumentet framför den lilla brandstationen i byn Tjernobyl. Det är ingen överdrift. De for till kraftverket för att släcka en brand och fjorton dagar senare sprack flera av dem som solmogna tomater och fick begravas i tjocka plåtkistor långt ner i marken.

Utan deras insats hade katastrofen blivit så mycket större. Utrustningen ser inte toppmodern ut och jag frågar vad som skulle hända om en skogsbrand bröt ut. Massor av radioaktivitet finns ju lagrad i träden. ”Det skulle bli mycket farligt”, säger vår andre guide Jurij. Men han påpekar snabbt att då skulle förstås större resurser snabbt vara på plats. Tidigare hade Sergej poängterat att Tjernobyl inte bara är ett problem för Ukraina: ”Det är ett problem för alla”.

Vi tittar ut genom bussfönstret på väg in mot reaktorområdet. ”Det håller på att bli djungel”, säger Sergej, och pekar mot ett område som en gång var platsen för en av Sovjets mest prisbelönta kolschoser. Träden går rakt igenom taken på husen och där radioaktiviteten är hög finns små gula skyltar. Så plötsligt en nymålad vit och blå stuga med ett par gamlingar framför. En häst och några hundar. Tiden far tillbaka ett par hundra år. ”De dör hellre lite tidigare än att de vantrivs i någon trist lägenhet i Kiev. Det finns ingen anledning att hålla dem borta. Människorna från Tjernobyl känner sig dessutom som paria i Kiev. Radioaktiviteten… ingen vill veta av dem.” , säger Sergej.

Vi ser några av de hästar som planterades in i området efter katastrofen. De trettio hästarna har blivit en vild flock på åttio. Sergej säger att djuren och naturen verkar trivas i människans frånvaro. Några mutationer ska inte ha hittats. Vargarna blir fler från år till år.

Två svenskar finns med på turen. Båda har rest dit ensamma. En tröttnade på att titta på kyrkor i Kiev och tänkte att spökstaden Pripjat skulle vara en upplevelse. Den andre, en mobiltelefonpratande stockholmare på drygt trettio, kom enbart för Tjernobyl: ”För skoj skull… kan man säga det?”

I en FN-rapport från 1995 uppger man att cirka 9 miljoner människor direkt eller indirekt blev påverkade av nedfallet från Tjernobyl. 3 till 4 miljoner av dem var barn.
Cancerfrekvensen när det gäller bl a leukemi, strupcancer, sköldkörtelcancer och cancer i magen har ökat markant i Ukraina och Vitryssland.
Nya så kallade ”hot spots”, plutoniumnedfall, hittas ofta i Vitryssland.
Sverige fick relativt höga mängder radioaktivitet från Tjernobyl. Tusentals renar slaktades och en mängd sjöar har fortfarande höga mängder cesium i vattnet.
400 000 människor har lämnat de mest nedsmittade områdena i Ukraina, Vitryssland och Ryssland.
Den första sarkofagen som byggdes i betong beräknades hålla i 20 år och håller nu på att ersättas av en ny stålkonsruktion. Den beräknas stå färdig 2015.

Läs mer:

www.skd.se

Dagens fråga

Tror du fler antal parkeringsvakter kan minska buskörningar i Västra hamnen i Malmö?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev