Nigel Farage frirar framgången. Foto: TT

Nya och gamla högern

Kristdemokraterna fortsätter sitt triumftåg i opinionsmätningarna inför EU-valet. Ett parti som knappt existerade för ett halvår sedan nafsar Moderaterna i hasorna.
I Storbritannien ligger de konservativa Tories fyra i mätningarna inför Europavalet, med anmärkningsvärda 11 procent, efter liberaldemokraterna som gjort comeback. I ledningen, med 34 procents väljarstöd, ligger det av Nigel Farage hastigt påhittade The Brexit Party med 34 procent. De som ska rösta på TBP i Europavalet säger att de också skulle överväga att välja dem framför Tories i ett kommande parlamentsval. Situationen är svåranalyserad inte minst för det kan vara så enkelt att folk struntar i Europavalet i stor utsträckning på grund av en förmodad kommande Brexit. Eftersom förutsättningarna är nya och unika är det svårt att veta om detta mest är ett resultat av en utmattning efter den infekterade Brexitdebatten och Mays och Corbyns misslyckande, eller representerar en reell kommande uppluckring av den traditionella brittiska maktbalansen. Det går inte att utesluta att det rör sig om det senare.
Om man jämför med Kristdemokraternas framgångar och Trumps framgångar i USA, för att nämna några förskjutningar av väljarbeteende till höger, så finns det all anledning för ”klassisk” höger att oroa sig. Över huvud taget skulle Moderaterna ha satsat mindre på att vara statsbärande och mer på att fråga sig vem man egentligen är efter Reinfeldt och Borg.
Liberalismen har dödförklarats med jämna mellanrum under åtminstone de senaste fyra decennierna, med olika nivå av skadeglädje beroende på vem det är som dödförklarar. Frågan är om det inte är ”liberalkonservatismen”, denna märkliga bastard, som är döende. Det är konstigt att det varit gångbart att kalla sig liberalkonservativ så länge: det är två ideologier som inte är lika och inte lånar sig till att blandas till en. De är på många sätt motsatsförhållanden inom politiken, inte minst i synen på den individuella friheten och de personliga valen. Det är av ganska goda skäl som nordamerikanska konservativa använder liberal som ett skällsord: det står för motsatsen till de ideal de själva håller högt, där man till exempel efterfrågar begränsningar av den personliga friheten, nu senast genom drakoniska inskränkningar av möjligheten till laglig abort i flera delstater.
Det verkar inte varken för Moderaterna eller Tories ha räckt med att ställa om till den hårda tag-retorik som högerväljarna längtat efter. De verkar kräva att det också ska finnas en kritik mot hela den rådande ordningen. Högerväljarna vill helt enkelt ha en annan höger än den de tidigare röstat på. Framgångar för de liberala partierna här och i Storbritannien antas bero på väljarflykt från högerpartiernas vänsterkant, som Reinfeldtmoderater som går till Centerpartiet i Sverige. Labour ligger bättre till än Tories i Storbritannien, men inte mycket. Corbyn har varit en svag ledare under Brexitprocessen och inte tagit vara på de många möjligheter att stärka vänsterns grepp om de britter som vill stanna i EU. Även det ger ”den nya högern” möjlighet till inflytande.
Farage är betydligt längre ut på populistskalan än Ebba Bush Thor, även om hon väver in sådana tongångar när hon talar och skriver. Kristdemokraterna är långt ifrån det enfråge- och missnöjesparti som The Brexit Party är. Men marginaliseringen av den ”moderata”, klassiska högern anas i deras respektive partiers framgångar. Den klassiska högern håller på att förlora sin möjlighet att vara statsbärande i Storbritannien och Moderaterna fortsätter sjunka. Det är en möjlighet att den klassiska högern kommer att representeras av tioprocentspartier i framtiden.

Dagens fråga

Har du blivit strandsatt vid något tågstopp i år?

Loading ... Loading ...