STOCKHOLM 20130412Författaren Karin Alfredsson Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX / Kod 10060
Yrsa Sigurdardottir. Foto: Lilja Birgisdottir

Om par som bedrar – och utreder mord

Deckarspalten

Med nyutkomna Sista färjan från Ystad (Bokfabriken) är Karin Alfredsson tillbaka i deckargenren. Men precis som hennes serie om läkaren Elin Elg tog sina helt egna vägar och vävde ihop deckargåtor med starka skildringar av kvinnors situation och villkor i olika länder är det här också en bok som sticker ut i genren. Kanske skulle man kunna kalla den för en modern skälmroman men samtidigt är det alldeles för lättsamt. Även om den här berättelsen om syskonparet Stefan och Therese Blom som försörjer sig på att lura av människor pengar på olika påhittiga sätt är skriven med lätt hand så finns det en allvarlig botten i så väl skildringen av brotten de begår som i konsekvenserna för brottsoffren. Dessutom lyckas boken också ge en övertygande bild av den uppväxt av syskonens bakgrund.
Sista färjan från Ystad inleds just med att syskonen är på väg mot denna färja för vidare resa ut i Europa. Bakom sig i Sverige lämnar de bland andra frisörskan Anna-Karin som är på väg att sälja sin salong för att stötta upp Stefans satsning på deras gemensamma framtid, litteraturprofessorn Katarina som förälskat sig i Stefan som hon är övertygande om är en framgångsrik litteraturforskare, ensamma Berit som ska sälja sin sommarstuga för att finansiera sin bästa vän Therese behandling mot en svår sjukdom och den förmögne, äldre änkemannen Ludwig Hermelin som får tröst i ensamheten av den trevliga, adliga Therese. Bland andra. Och ute i Europa väntar nya offer.
Karin Alfredsson hoppar elegant mellan Stefan och Therese härjningar i Europa, deras offer i Sverige och den polisutredning som så småningom börjar ta fart – driven av en sympatisk, lite äldre kvinnlig polisen med det symboliska namnet Aina.
Karin Alfredsson visar i Sista färjan från Ystad att hon kan balansera precis rätt mellan humor och allvar i det här sammanhanget och att hon kan skriva lättsamt om det som inte är så lätt. Det här är dessutom en historia som känns mer aktuell än någonsin med tanke på de bedrägerier mot framförallt äldre som vi kan läsa om nästan dagligen. Det är roligt att hälsa Karin Alfredson välkommen tillbaka till deckargenren och det ska också bli väldigt spännande att se vad hon skriver härnäst. Oavsett om det är en deckare eller något annat.

Arvet (Harper Collins) är den första delen i den isländska deckarförfattaren Yrsa Sigurdardóttirs serie nummer två. Här är står polisen Huldar och barnpsykologen Freya i centrum och är ett både klassiskt och tilltalande motsatspar. På isländska finns redan fem böcker i den här serien och när jag intervjuade Yrsa Sigurdardottir tidigare i år berättade hon att hon just nu skriver på den sjätte och troligen sista.
Arvet inleds med att en trebarnsmamma mördas brutalt i sitt sovrum av en okänd man. Hennes dotter som gömt sig under sängen är enda vittnet. Huldar blir chef för utredningen Freya kallas in som stöd till det traumatiserade huvudvittnet. När ytterligare ett mord med liknande signatur inträffar accelererar mördarjakten och redan från start anar vi att det finns en koppling till en tragisk familjehistoria och en splittrad, fosterhemsplacerad syskonskara.
I sin första deckarserie, om advokaten Thora, spetsade Yrsa Sigurdardottir gärna intrigen med antydningar om övernaturliga händelser och fin känsla för skräckeffekter. Hon har också mellan de två serierna skrivit en renodlad skräckroman.
I Arvet finns det också skräck men på en annan, minst lika obehaglig, nivå där vardagliga situationer förvandlas till mardrömmar. Över huvud taget växer Yrsa Sigurdardottirs berättelser fram ur vardagen, ur skadade familjer och komplicerade relationer och rakt igenom hela författarskapet finns en benhård solidaritet med de svagaste och mest utsatta i samhället.
Arvet är riktigt bra deckarläsning för den som inte är så lättskrämd och eftersom jag redan har hunnit med del två på engelska så vet jag serien fortsätter i samma lovande stil.

Gunilla Wedding