Foto: Tilo Stengel
Dansaren Patrick Bragdell Eriksson, koreografen Lidia Wos, Vidar Maggason, ensemblechef på Skånes Dansteater och koreografen Fernando Melos. Foto: Ralph Bretzer

Trip lämnar narrativen därhän

Dans Ögonblicksbilder från en folksamling. En fjäderviktsboxare möter legenden om eldfågeln. Och längs den längsta vägen mellan två punkter utforskas gränserna.
I Trip bjuder Skånes Dansteater på en triptyk av dansverk.

Koreografen Lidia Wos Snapshots of a crowd är specialskrivet för Skånes Dansteater och hade världspremiär på turné i Sydkorea. Men nu kommer den alltså hem till Malmö.
– Jag hade åtta dansare att arbeta med och jag var intresserad av gruppen som kollektiv i kontrast till individen, berättar Lidia Wos.
Vad det rör sig om framgår av titeln – en serie bilder från en folksamling.
– Det jag försöker göra är att hålla fram olika bilder att läsas på ett fritt sätt. När jag själv ser de här bilderna kan jag läsa olika historier varje gång. Jag vill inte slå fast ett narrativ.
– Varje gång dansarna framför verket är det också som att de hittar ny mening i det. Jag börjar aldrig med narrativet. Det får komma eller inte komma för var och en i publiken. Det ska bli intressant att höra de historier som åskådarna läser ut ur det. Det är kraften hos dansen att man inte behöver namnge saker.

Kan man säga att narrativet uppstår i huvudet på publiken?
– Om de vill gå den vägen, ja. Eller så sitter man bara där och tar in det visuella som kommer från scenen.

Hon menar att varje medlem av publiken kommer till teatern med olika erfarenheter. Någon har haft en bra dag, andra inte. Även framtiden ser olika ut och med det kommer man att se föreställningen på olika sätt.
– Det finns en folksamling. Det finns en ögonblicksbild. Det tog mig ett tag men till slut insåg jag att även publiken blir en ögonblicksbild, Men jag tänker inte säga när det är, säger hon och ler.

Dansaren Patrick Bragdell Eriksson, koreografen Lidia Wos, Vidar Maggason, ensemblechef på Skånes Dansteater och koreografen Fernando Melos. Foto: Ralph Bretzer

Fernando Melos The longest distance between two points tar, enligt programbladet, sin utgångspunkt i ”den mänskliga benägenheten att åtskilja och sortera människor genom olika strukturer, samt vår samtidigt existerande förmåga att övervinna gränser.”
– Konceptet började med idén om gränser, såväl fysiska gränser som olika associationer till ordet gräns. Verket skapades för The Korean National Cotemporary Dance Company i Seoul i ett utbytesprogram med Skånes Dansteater, säger Melo.
Nu har han koreograferat om stycket för att det ska passa på Skånes Dansteater.
– Verket har fått en helt ny form och liv. Det finns en helt ny scen, scenerna är i en annan ordning och timingen är inte densamma. När man ändrar saker på det sättet blir det till slut en annan tolkning, tror jag. Det är en annan skulptur, byggd av samma beståndsdelar.

Liksom Lidia Wos har Melo inte något bestämd berättelse till sitt dansverk.
– Det har bara en betydelse i åskådarens huvud. Det är ett abstrakt verk. Det finns vissa små narrativa bitar som vi avsiktligt lagt till för att guida publiken genom verket.
– När man får respons, vilket är ovanligt för en koreograf, att man möter publiken, är det alltid roligt att höra hur de har tolkat det.
Lidia Wos fyller i:
– Och det förändras från dag till dag, även för en själv. Man upptäcker nya detaljer som man inte har lagt märke till tidigare. Eller så levererar dansarna på ett nytt sätt.

Dansaren Patrick Bragdell Eriksson säger att dansen för honom blir något annat i mötet med publiken.
– Då förkroppsligar man ögonblicket på ett annat sätt, säger han.
Roser López Espinosas Featherweight är den tredje och sista beståndsdelen i Trip. Espinosa var dock i Barcelona med ett annat verk när Trip presenterades för pressen.