Sanne Ahlqvist och Frida Stavnes som Sissel och Eli i Bakom den gula häcken.Foto: Amanda Lindblad
Elis fantasiträdgård är full av prylar.Foto. Amanda Lindblad

Fantasi och rörelse i pjäs om att vara blyg

Scen/recension

SCEN
Bakom den gula häcken
Regi: Petra Adlerberth Wik
Dramatiker: Alexandra Loonin
Ljus: Olivia Grefve
Scenografi: Selma Sjöstedt
Skådespelare: Sanne Ahlqvist Boltes, Frida Stavnes

På torsdagen var det Rosengårds biblioteks tur att få besök av Malmöbaserade Banditsagors senaste skolföreställning Bakom den gula häcken. Vi i publiken blir varmt och bestämt omhändertagna av en av föreställnings två huvudpersoner, Sissla (Sanne Ahlqvist). Hon lotsar oss förbi bokhyllor och in mot den del av biblioteket där scenen byggts upp. Hon talar också mycket tydligt om vilka platser barn respektive vuxna ska slå sig ner på och ber också oss vuxna att stänga mobiltelefonerna och inte störa.
Redan här fångar hon så klart publiken. Vi blir alla. oavsett ålder, nyfikna på henne, vill veta mer och vänder all vår koncentrationen mot scenen där en mängd udda prylar – lampor, ett metalltorn med tennisbollar, ett målvaktsnät. en hopringlad trädgårdsslang – också skapar nyfikenhet.

Allt börjar sedan med att Sissla ska hålla föredrag för sin klass/oss i publiken om kroppen. Hon intalar sig att hon är skådespelare och att allt ska gå bra. Men det gör det inte alls. Hon tappar sin tunga, blir helt stel i kroppen och får inte fram ett ord.
För att komma undan allt hamnar hon i stället bakom den gula häcken i Elis (Frida Stavnes) fantasiträdgård. Där pysslar Eli och blir till en början mest störd av Sissla närvaro. Så småningom hittar de fram till varandra, till vänskap, till respektive självförtroende och till slut kan Sissla våga sig ut och hålla sitt föredrag igen. Med hjälp av Eli.

Bakom den gula häcken är en härligt fantasifull, rolig och mycket rörlig historia som i grunden handlar om blyghet och om rätten att vara som man är. Och även om blygheten är ett problem för Eli och Sissla så ger hela föreställningen samtidigt ett positivt perspektiv på att vara blyg. ur blygheten växer en stabil vänskap, en respekt för varandra och varandras personlighet.
Sanne Ahlqvist och Frida Stavnes är suveräna och uttrycksfulla i sina respektive roller och inte minst i sitt samspel och de utnyttjar scenens alla prylar på ett påhittigt sätt och är ständigt i rörelse. Att de avslutande föredraget till sist hålls av dem bägge stående på huvudet (när benen viker sig) är helt följdriktigt.

Den kontakt med publiken som Sissla etablerar redan i början när hon visar in oss håller hon och sedan också Eli stadigt kvar föreställningen igenom.
Publiken uppträder verkligen som den publik vi också får spela – hjälper till, stöttar och stör absolut inte. Inte ens vi vuxna.
När applåderna sedan har tystnat och skådespelarna kliver ur sina roller och som Sanne och Frida bjuder in publiken till frågor finns det hur många som helst – från hur mycket de tjänar i månaden till om det här verkligen är deras riktiga jobb. Och om de är vänner på riktigt.
I och med torsdagens föreställning av Bakom den gula bänken tar den paus men den kommer som tur är tillbaka till hösten.

SCEN
Bakom den gula häcken
Regi: Petra Adlerberth Wik
Dramatiker: Alexandra Loonin
Ljus: Olivia Grefve
Scenografi: Selma Sjöstedt
Skådespelare: Sanne Ahlqvist Boltes, Frida Stavnes