Charlize Theron och Seth Rogen i Long Shot. foto. Hector Alvarez/Lionsgate via AP

Både frispråkig och söt

film
Long Shot
Regi: Jonathan Levine
Medverkande: Charlize Theron, Seth Rogen, O’Shea Jackson Jr, June Diane Raphael, Ravi Patel, Alexander Skarsgård
pppp

Gudarna ska veta att Seth Rogen har en hel del plumpar i det filmiska protokollet. Han har förvisso också en del vulgärkomiska pärlor på meritlistan, men för varje höjdpunkt, som till exempel Supersugen och Zack and Mire make a Porno, har det flödat ut uselheter som The Interview, Observe and Report och julpartykraschen The Night Before.
Nya Long Shot faller lyckligtvis in i den förstnämnda kategorin. Visserligen lär Rogen inte vinna några nya fans här, humorn är långt ifrån matinévänlig eller röka på-fri trots att vi faktiskt pratar romantisk komedi, men på det hela taget har regissören Jonathan Levin och de båda manusförfattarna stramat upp både humorn och det slappt improvisationsartade draget som präglat i alla fall vissa av Rogens filmer genom åren.

I Long Shot spelar Rogen Fred den slafsige, men idealistiske journalisten medan Charlize Therons Charlotte är den smarta, tjusiga utrikesministern med ambitioner att bryta igenom glastaket, och aldrig mötas de två. Om det nu inte varit så att hon en gång i tiden agerat barnvakt åt honom.
I dagens läger har de numera icke alldeles ungdomliga tu tappat kontakten för länge sedan, men när de springer på varandra i ett festligt sammanhang leder detta till att Fred får uppdraget att bli Charlottes talskrivare. Eftersom de känner varandra sedan tidigare blir han mannen att både hotta upp hennes tal och göra dem mer personliga.
Allt för att Charlotte ska kunna ställa upp i det kommande presidentvalet, och ta över efter den sittande nollan med skådespelarambitioner, Chambers, bör tilläggas. Planen är att åka jorden runt och försöka sluta ett miljöavtal, som kan boosta profilen på hemmaplan.

Här finns med andra ord en avsevärd kul drift med politiska absurditeter och fulspel att avnjuta. Eller vad sägs om en påstridig Rupert Murdochtyp i Andy Serkis skepnad med ambitionen att bygga en serveranläggning mitt i Alaskas vildmark, Alexander Skarsgård som totalt charmlös Justin Trudeaukopia samt en slagkraftig pressekreterare som verkligen inte anser att Fred hör hemma i de politiska finrummen. Eller ens bör vara i Charlottes sällskap.
På samma gång uppvisar det hela även tidvis lite mer allvar än förväntat. Manuset gör till exempel en tydlig poäng av den extra granskning och de hinder endast kvinnorna på hög (karriär) nivå utsätts för och ställs inför. Likaså har en råsop slängts in som går ut på att superdemokraten Fred kanske är väl dömande ibland. Som när bäste polaren deklarerar sina sympatier för republikanerna. Det går liksom inte hem, så kanske bidrar han själv till den politiska polariseringen. Ett krasst inslag för att få Trumpfolket att också lösa biljett?

Samtidigt är det trots allt den romantiska delen av historien som tar mest plats, och här måste jag säga att kemin mellan Rogen och Charlize Theron är betydligt bättre än förväntat. Det hjälper förstås att det är flyt i dialogen, men efter lite initial skepsis tedde det sig trots allt inte orimligt att tro på att Fred och Charlotte faktiskt skulle kunna bli ett par.
Å andra sidan är klimaxet rena fantasifostret, precis som så ofta annars i romantiska komedier. Men greppet fungerar här. Kanske för att Long Shot undviker det påfrestande präktiga, och istället är befriande frispråkig, inte sällan tramsig och ändå, tro det eller ej, riktigt söt mitt i alltihop.

film
Long Shot
Regi: Jonathan Levine
Medverkande: Charlize Theron, Seth Rogen, O’Shea Jackson Jr, June Diane Raphael, Ravi Patel, Alexander Skarsgård
pppp