Yngve Sunesson

Sam­ar­be­te är inget nytt för C

Ja­nu­a­ri­av­talet mel­lan S, C, L och MP har av na­tur­liga skäl varit om­dis­ku­te­rat. Många har hän­visat till lik­heter med 1930-talets ko­han­del mel­lan Socialdemokraterna och Bon­de­för­bun­det.
Ock­så då var det svårt att hitta ma­jo­ri­tets­re­ger­ingar. De­cen­ni­et före 1933, då Bon­de­för­bun­det gav sitt stöd till en so­ci­al­de­mo­kra­tis rege­ring i ut­by­te mot att för Bf vik­tiga frå­gor till­go­do­sågs (fram­för allt re­glerade priser på vik­tiga jord­bruks­pro­dukter), hade präglats av ett stort an­tal kort­va­riga mi­no­ri­tets­re­ger­ingar.
När det dess­utom rådde po­li­tisk oro ute i Europa och fa­scister och na­zister började skaffa sig makt, fanns risker även i Sverige för att ”en stark man” skulle kun­na rycka åt sig makten. Där­med blev ”ko­han­deln” inte bara en po­li­tisk fram­gång ge­nom att ar­bets­lös­heten be­kämpades och livs­me­dels­pro­duk­tionen ga­ran­terades. Det blev ock­så ett värn mot de krafter som kan­ske kun­nat växa sig starka i Sverige likt i Tysk­land och Ita­li­en.

Ko­han­deln med Bf-stöd åt en S-rege­ring följdes av en kort Bf-mi­no­ri­tets­re­ger­ing (se­mes­ter­rege­ringen) och där­ef­ter en ko­a­li­tion mel­lan S och Bf fram till krigets sam­lings­re­ger­ing. Ut­ö­ver de po­li­tiska kom­pro­misserna byggde samregerandet på ett för­tro­en­de mel­lan par­ti­le­da­rna Per-Albin Hansson och Axel Pehrsson i Bramstorp.

Ef­ter kriget saknade Socialdemokraterna egen ma­jo­ri­tet i riks­dagen. Att stödja sig på kom­mu­nist­par­tiet, ef­ter Sta­lins maktövertagande i land ef­ter land i öst­ra Europa, var inte lockande för Tage Erlander. Bör­jan av 1950-talet var ock­så ut­ri­kes­po­li­tiskt oro­ligt med världs­krigets över­gång i ett kallt krig.
Ko­rea­kri­get ledde inte bara till po­li­tiska spän­ningar utan ock­så till eko­no­miska ut­ma­ningar, som krävde en stark rege­ring. För att möta svå­rig­heterna bildades där­för 1951 en ko­a­li­tion mel­lan Socialdemokraterna och Bon­de­för­bun­det, som höll fram till 1957 och ATP-om­röst­ningen. Den nära vän­skapen mel­lan Tage Erlander och Bf-le­da­ren Gun­nar Hed­lund var en för­ut­sätt­ning för det fler­åriga sam­ar­be­tet.

Ef­ter ko­a­li­tionens upp­lös­ning följde en lång per­iod av växande mot­sätt­ningar mel­lan Bf/C och S. Med det nya namnet Cen­ter­par­ti­et växte par­tiet till det do­mi­ne­ran­de op­po­si­tions­par­tiet. Kli­mat för sam­ar­be­te mel­lan S och C blev det först när den svenska ekonomin gick in i sin värsta kris se­dan 1930-talet.
Ef­ter valet 1994 fann Ingvar Carlsson och Gö­ran Persson på S-si­dan och Olof Johansson och Per-Ola Eriksson i C varandra i en ge­men­sam am­bi­ti­on att sanera stats­fi­nanserna. Sam­ar­be­tet, som byggde på både öm­se­si­digt för­tro­en­de och nära vän­skap, fort­satte i någ­ra år tills den värsta eko­no­miska krisen var över.

Nu har Cen­tern för fjär­de gången (nu till­sam­mans med L) gjort en långt­gå­en­de upp­gö­rel­se med en S-rege­ring, som tvingats ta över myc­ket av C- och L-po­li­ti­ken för att kun­na regera vidare.
Er­fa­ren­heterna från ti­digare sam­ar­be­ten visar att om det ska bli lyc­kat krävs goda per­son­liga re­la­tioner mel­lan de ledande inom par­tierna. An­nie Lööf och Ste­fan Löfven be­höver där­för ut­veckla sina re­la­tioner, åt­min­sto­ne jäm­fört med vad som visats utåt.

Dagens fråga

Har du köpt sommarkortet?

Loading ... Loading ...