Magdi Saleh, Johannes Wanselow och Linn Mildehav i Kaniner. Foto: Emmalisa Pauly
Linn Mildehav spelar Susan i Kaniner. Foto: Emmalisa Pauly
Johannes Wanselow och Magdi Saleh i Kaniner som hade premiär på Intiman lördag 23 mars. Foto: Emmalisa Pauly

Ojämn fars om sex

Recension

Kaniner
Intiman, Malmö stadsteater.
Av: Joe Hampson. Översättning: Kerstin Gustafsson. Regi: Mattias Linderoth. I rollerna: Linn Mildehav. Magdi Saleh. Johannes Wanselow. Samt kaninerna: Vincent och Åke. Scenografi och kostym: Annika Carlsson. Ljusdesign: Sven-Erik Andersson. Mask: Siv Nyholm. Ljusdesign: Sven-Erik Andersson. Mask: Siv Nyholm. Dramaturg: Felicia Ohly.
Premiär fredag den 22 mars 2019.

Kaniner av Joe Hampson är en komedi i en akt men kan ändå delas in i tre delar som mycket väl kunde kallas akter om de varit längre. Det rör sig om ett relativt nyskrivet debutverk av en brittisk dramatiker som huvudsakligen varit verksam som manusförfattare för tv och radio. Kaniner (Rabbits) hade urpremiär i London för två år sedan. Nu har Kaniner premiär på Malmö stadsteaters Intiman i regi av Mattias Linderoth som därmed debuterar som regissör.

I centrum för handlingen finns paret Susan och Frank vars relation lämnar en del övrigt att önska efter ett mångårigt äktenskap. I första scenen smyger Frank (Magdi Saleh) in med en mystisk låda hos en sovande person som han dessutom inte känner. När sovaren, Kevin (Johannes Wanselow) vaknar reagerar han förstås på ett ganska upprört sätt. Situationen är absurd. Det visar sig att den neurotiske och maniske, samt hipsteraktige, Frank är beredd att betala bra för att den, vilket framgår, småkriminelle Kevin ska avliva den lilla kanin som finns i lådan. Själv mäktar han inte med att göra det. Och han är därtill rädd för kaninen!

Så dyker Franks elegant klädda fru Susan (Linn Mildehav) plötsligt upp hemma hos Kevin och nu visar det sig att både Susan och Frank har något att dölja för varandra. Det hela följer ett slags konventionellt och tämligen slitet upplägg för en sängkammarfars i traditionell stil. Dock har Hampson här adderat något som är såpass bisarrt att det kan upplevas som en smula nyskapande. Och, ja, det har bland annat med kaninen i lådan att göra.

Det finns vidare en underförstått komisk obalans när det gäller styrkeförhållandet mellan Susan och Frank. Hon är dominerande och kontrollerande medan han är undergiven och närmast lika rädd för henne som för kaninen. Det är också juristen Susan som tar för sig sexuellt (utanför äktenskapet), medan den bedragne Frank sublimerar genom att samla på svindyra hattar och att intressera sig för fermenteringsprocesser. Samtidigt pyr det något slags behov inom Frank av att visa sig som en ”riktig man” och då med Marvelseriefiguren Hulken som förebild. Som kontrast finns då den skumme och sjavige Kevin som går runt i bara kalsongerna och är trygg i sin mansroll.

I nästa scen känner vi igen Johannes Wanselow men nu har han förvandlats från tuffingen Kevin till en lyhörd och pratglad psykoterapeut. Det som sedan följer är en parterapisession där Franks och Susans förhållande blir genomlyst. Egentligen är de psykologiska utläggningarna i längsta laget. Terapeuter brukar normalt vara tystlåtna och låta patienterna tala. Men den psykologiserande svadan hör ändå i mitt tycke till de roligare inslagen i denna rätt ojämna fars. I den här scenen får Linn Mildehav också rejält svängrum för sin rollfigur som gör en rusch från det tillknäppta till total utlevelse.

I den avslutande scenen har ytterligare en transformation ägt rum och Wanselow är nu parets kompis Pete och de träffas på en bar/klubb där kaninprofiler i neon utgör en del av scenografin. Något har uppenbarligen hänt med paret. De är helt svartklädda som klichébilder av forna tiders beatniks eller kulturarbetare på 80-/90-talet. Tidigare var de barnlösa, på grund av Franks sterilitet, nu talas det om deras son. Så vad ska det betyda? Här antyds att paret blivit sexuellt frigjorda, ja, rentav förvandlats till swingers. Men det är en blek och kort scen som mystifierar. En möjlig tolkning är att eftersom det talas om (sexuellt) rollspel i den här sista scenen så skulle de föregående scenerna kunna vara exempel på det. I så fall är det en finess rent dramaturgiskt. Men det känns ändå inte helt övertygande.

De olika delarna framstår som tre elaborerade sketcher med paret som gemensam nämnare, snarare än en fulländad komedi. Det som bjuds är en stunds lättsam underhållning med lite mörka undertoner och en mild social satir med fokus på en övre medelklass. Som pjäs är alltså Kaniner lite väl löst hopfogad, ja, kort sagt med brister på manusstadiet och därmed i tunnaste laget. Bitvis är den riktigt kul, men just inte mer än så. Det måste dock sägas att skådespelarinsatserna är av högsta klass.

Kaniner
Intiman, Malmö stadsteater.
Av: Joe Hampson. Översättning: Kerstin Gustafsson. Regi: Mattias Linderoth. I rollerna: Linn Mildehav. Magdi Saleh. Johannes Wanselow. Samt kaninerna: Vincent och Åke. Scenografi och kostym: Annika Carlsson. Ljusdesign: Sven-Erik Andersson. Mask: Siv Nyholm. Ljusdesign: Sven-Erik Andersson. Mask: Siv Nyholm. Dramaturg: Felicia Ohly.
Premiär fredag den 22 mars 2019.