Malmöpoeten Felicia Mulinari gör debut på Bonniers med diktsamlingen Det som inte kan utplånas. Det är en bok som vid ett första påseende följer i spåren efter Athena Farrokhzads Vitsvit, men vid fördjupad läsning framgår det att Felicia Mulinari har funnit en egen stil och riktning.
Först blir jag en smula irriterad på förekomsten av vissa kodade ord som signalerar identitetspolitik. Det ser till att börja med ut som om Felicia Mulinari som poet därmed rättar in sig i ett led.
Men så enkelt är det ändå inte. Det visar sig att hon skriver sig fram till en punkt där det finns åtskilligt av ambivalens. Där finns också en paradox — samma kollektivism som kan bli begränsande har också hjälpt henne att finna sig själv.
Det är vägen dit som beskrivs i en diktsamling som är uppdelad i tre sektioner. Diktsviterna skriver fram poetens väg genom barndomen och tonåren fram till vuxenblivandet och ett här och nu.
För att vara debutant är Mulinari synnerligen meriterad. Hon har till exempel bidragit med texter till Vinnaren tar allt på Malmö stadsteater och tillsammans med Saga Gärde skrivit manus till Labyrint, som sattes upp förra året. Därtill har hon publicerat dikter i stor omfattning på sin egen bloggsida.
Det märks att detta inte är någon osäker poet. Genomgående präglas dikterna av stilsäkerhet och precision. Det finns också ett slags självsäkerhet i tilltalet som ibland får mig att tänka igenkännande på den specifika verbala kaxighet jag förknippar med Malmö.
Kanske bidrar det till min förståelse av dikterna att jag själv bott i Malmö sedan slutet av 70-talet. Jag känner igen miljöerna som Mulinari beskriver. Likaså är det lätt att relatera till händelser som skymtar förbi. Det handlar bland annat om klubbar och fester men också om politisk kamp i organiserad form.
Som något grundläggande i boken finns erfarenheten av att växa upp som andra generationens invandrare i Malmö.
Förvisso kan Malmö sägas vara en stad präglad av mångkultur men likväl finns det olika former av rasism i det svenska samhället. I det avseendet är Malmö tyvärr inget undantag.
Erfarenheter skrivs fram i komprimerad form: ”laserpojkar / grannbarn / en kysser oss på / handen när vi / pallar äpplen / ber om ursäkt / för det här med / bajskorvsbrun”.
Det finns en spänning i boken mellan diktjaget och ett ”vi” och ett ”dom”. För en tid går jaget upp i detta kollektiva vi men i samlingens sista svit så kompliceras det förhållandet: ”Berätta om organisationen / nej / jag tror inte på essentialistiska kollektiv / men det var den som / befriade mig / jag ville aldrig hata vita män / men detta hat var mina enda gälar”.
Den feministiska och identitetspolitiska agendan framgår men vad exakt rörelsen är för något lämnas öppet för läsaren att gissa eller tolka.
Slutorden är starka i sitt förtätade uttryck, först: ”vilka kommer på manifestationen imorgon / hur många luftslott kan ta eld / om körsbärsblommor brinner”.
Och så på sista sidan står det: ”askan ska bli trycksvärtssvart / som migrationsverkets avslag”.
Det är ett slags statement som placerar dikten rakt i en samtid präglad av gränskontroller och ökad polarisering i samhället.
Det som inte kan utplånas är en stark debutbok, genomsyrad av erfarenheter som förmedlas på ett mycket formmedvetet vis.
