Oscar Liljas försvinnande. Pressbild.

Visuellt svindlande försvinnande

Teater/Recension

Oscar Liljas försvinnande

Spelas på Hipp, Malmö stadsteater.

Av: Sara Bergmark Elfgren.

Regi: Sara Cronberg.

På scen: Alexander Abdallah, Lilja Fredriksson, Ana Stanisic, Philip Lithner.

Videodesign: Bombina Bombast.

Scenografi: Helle Damgård.

Premiär lördag 9 mars 2019.

Oscar Liljas försvinnande är en spektakulär teaterhändelse på Hipp. Pjäsen som främst vänder sig till en ung publik bjuder på ovanliga specialeffekter som åstadkoms med pepperscrim — gasväv för stora sömlösa hologrameffekter — liveprojektioner och 3D-effekter. För detta högst väsentliga inslag har scenkonstgruppen Bombina Bombast svarat. Resultatet är imponerande med svindlande visuella effekter som onekligen bidrar till att göra föreställningen till något utöver det vanliga.

I Oscar Liljas försvinnande är det inte bara fråga om en visuell fond utan videoinslagen och projektionerna är helt integrerade inslag i det dramatiska skeende som gestaltas. Det finns alltid en risk för att tekniken kommer ivägen för dramatiken. Dock är det inget problem här.

Vad som gör det hela lite knepigt är Sara Bergmark Elfgrens berättartekniska grepp i pjäsen. Att allt som sker i detta drama framställs i form av återblickar gör att det med nödvändighet uppstår ett slags stillastående tillstånd på scenen även om det hela tiden ”händer” saker. Det är ju bara det att det som ”händer” redan har hänt. Det tycks mig som om dramat därmed förlorar något i både tempo och nerv. Det är skillnad på att använda återblickar i en bok eller en film. På teaterscenen handlar det om närvaro och då kan förfluten tid vara svår att handskas med.

Det kom en våg runt mitten av 90-talet av litteratur, film, musik och datorspel som förknippades med gotik. Gotisk skräckromantik är också något som genomsyrar Sara Bergmark Elfgrens drama.

I tankar och dialog återvänder fyra personer till 1994 — det år då ”Kurt Cobain sköt skallen av sig” som det sägs i inledningen. Folkhögskoleeleverna Mina (Ana Stanisic) och Jonas (Philip Lithner) finner varandra i sin gemensamma besatthet av den mystiske poeten Oscar Liljas dikter. Snart nog lär de känna två elever, Rémy (Alexander Abdallah) och Louise (Lilja Fredrikson) som båda har något slags relation till poeten som bor i en herrgård i skogen nära skolan.

Vi vet att de fyra på scenen är överlevare. De har klarat sig. Kvarstår gör då gåtan Oscar Lilja. Vad hände med honom? Och däri finns då fortfarande ett spänningselement som möjliggör en dramatisk kurva. För mot slutet får vi ett svar som också blir en storslagen kulmen.

Under berättandets gång blir det stundtals en smula för mycket av verbala utläggningar. Skådespelarinsatserna är ändå genomgående goda, i Sara Cronbergs regi.

Gradvis framgår det att Oscar Lilja inte är någon särskilt trevlig person. Det är en poäng att vi aldrig får se hur han ser ut.  Skräckgestalter är för det mesta som kusligast när de inte visas i bild.

Det ideal som Oscar Lilja representerar, den romantiska konstnärsrollen, det manliga geniet, har ju i varierande grad analyserats, dekonstruerats och kritiserats under de senaste decennierna. Ändå finns det gott om exempel på att det lever vidare och sannolikt i än högre grad i populärkulturen och rockmusiken än poesin och konsten. Men visst, när jag var ung så läste vi i min krets just de poeter som refereras till i pjäsen, Rimbaud, Baudelaire och de engelska romantikerna. På den punkten känner jag mig definitivt träffad. I det tidiga 80-talet personifierades det där gränsöverskridande idealet också av åtskilliga rockmusiker, till exempel Nick Cave för att nämna en i skaran. En annan aspekt av detta är också inslaget av destruktivitet och självdestruktivitet som finns i det romantiska idealet.

I Oscar Liljas fall ligger dock tonvikten på utövandet av makt och inflytande över andra. Ungefär som i en sekt eller om man så vill som i Andy Warhols Factory. För övrigt har Warhol liknats vid en vampyr och fick smeknamnet ”Drella” – en blandning av Dracula och Cinderella (Askungen).

Vad Sara Bergmark Elfgren lyckas utmärkt med är att lyfta fram de unga människornas vilja att förverkliga sina drömmar och hur den drivkraften kan exploateras av någon som de ser upp till. Jag är alltså något kluven till föreställningen som helhet. Ändå går jag ut från Hipp med starka intryck att begrunda.

Oscar Liljas försvinnande

Spelas på Hipp, Malmö stadsteater.

Av: Sara Bergmark Elfgren.

Regi: Sara Cronberg.

På scen: Alexander Abdallah, Lilja Fredriksson, Ana Stanisic, Philip Lithner.

Videodesign: Bombina Bombast.

Scenografi: Helle Damgård.

Premiär lördag 9 mars 2019.

Läs mer: