Moomsteatern ställer viktiga frågor

Recension

Den enfaldige mördaren
av Hans Alfredson

Regi och bearbetning: Helena Röhr
Musik: Jan-Erik Sääf
Scenografi: Evelina Johansson
Kostym och mask: Sandra Haraldsen
Ljusdesign: Hans C Roupe
Medverkande: Niclas Lendemar, Harald Leander, Therese Kvist, Ronnie Larsson, Johanna Friberg, Frida Andersson, Dennis Nilsson, Tryggve Algeus

Premiär på Moomsteatern i Malmö den 9 mars, spelas till och med den 14 april.

 

Säg ”Den enfaldige mördaren” och vem ser inte framför sig bilden av Stellan Skarsgård som den harmynte Sven som tågar över ängarna med hämndens änglar i släptåg. Historien har omvandlats till scenisk dramatik tidigare, men nu är det Moomsteatern som tar sig an den. Redan från start känns det att teatergruppen har en extra stark röst för att bära den högaktuella berättelsen om att vara utpekad som annorlunda, att vara utesluten i ett kallt samhälle där klass och pengar betyder allt. När skådespelarna inleder med att ställa sig på parketten vända mot scenen och ropa ut ord som de blivit kallade, ord som ”idiot” eller ”hora” känns det djupt sorgligt, men det tar på något sätt också udden av alla fula tillmälen. De spricker som troll i solen.

Moomsteatern berättar förhållandevis troget enligt filmen, men med sitt eget nyskapande teaterspråk, med överraskande, ibland rent geniala inslag och med egna utvikningar. Alla på scen, utom Niclas Lendemar som gör rollen som Sven, växlar mellan att gestalta statare, änglar, familjerna Andersson och Höglund, folk på marknaden med mera och det fungerar väl. Kostymer och rekvisita går i brunt och påminner om tidens politiska vindar. Det hela utspelar sig i ett hus av reglar, som tecknat av streck, en smart scenografi som med ljussättningens och rekvisitans hjälp förvandlas från fabrikör Höglunds hus till en marknadsplats eller till statarnas arbetsplats. Jan-Erik Sääfs vackra och suggestiva teatermusik spelar en viktig roll, den lyfter fram och ramar in dramat.

Niclas Lendemar i rollen som Sven gör en stark tolkning av den tålmodige föräldralöse drängen som tvingas bo med djuren men hittar trösten hos änglarna och så småningom i kärleken till Anna. Med hela sin kropp gestaltar han den förtvivlan som till slut får allt att rinna över.
Harald Leander är den onde fabrikören, som här får en liten nyans av mänsklighet, vilket nästan gör att hans gärningar framstår som ännu vidrigare. Leander som gästskådespelare smälter väl in i gruppen.

Moomsteaterns djupdykning i Alfredsons 80-talsfilm blir en påminnelse om hur mycket gemensamt vår tid har med trettiotalet, den tid där handlingen utspelar sig. Och när Therese Kvist med sin starka scennärvaro för en stund lämnar rollen som Svens syster Vera och håller tal som den skånske nazistiske ledaren Birger Furugård reser sig mina nackhår. På riktigt. Historien upprepar sig alltid, bara i lite annorlunda form. Nu är det andra karavaner med utblottade, men samma tongångar bland oss som har. Moomsteaterns ”Den enfaldige mördaren” lyfter på locket och ställer viktiga frågor om samtiden.

 

Den enfaldige mördaren
av Hans Alfredson

Regi och bearbetning: Helena Röhr
Musik: Jan-Erik Sääf
Scenografi: Evelina Johansson
Kostym och mask: Sandra Haraldsen
Ljusdesign: Hans C Roupe
Medverkande: Niclas Lendemar, Harald Leander, Therese Kvist, Ronnie Larsson, Johanna Friberg, Frida Andersson, Dennis Nilsson, Tryggve Algeus

Premiär på Moomsteatern i Malmö den 9 mars, spelas till och med den 14 april.