Ebba J Dahlberg som den androgyne Markus. Foto: Clemens Altgård

Avgångseleverna tar sig an Noréns klinik

Recension

Kliniken
Av: Lars Norén.

Examensproduktion #1 med avgångsstudenterna på Konstnärliga kandidatprogrammet i skådespelarkonst.
På scen: Ebba J. Dahlberg, Stina Eriksson, Vincent Grahl, Martina Hemmingsson, Rasmus Johansson, Arina Katchinskaia, Amanda Krüger, Karin Li Körsbärsdal, Othman Othman, Max Ulveson.
Pedagog/regi: Dennis Sandin.
Scenografi/kostym: Karin Gille.

Bryggeriteatern, Teaterhögskolan, Malmö. Premiär fredag den 8 mars 2019.

När avgångsstudenterna i skådespelarkonst vid Teaterhögskolan tar sig an Kliniken så rör det sig om en sällan spelad pjäs av Lars Norén. Handlingen tilldrar sig för 25 år sedan på en psykavdelning .

Genom en rad tidsmarkörer, bland annat referenser till fotbollsspelaren Baggio, folkmordet i Rwanda och Balkankrigen, framgår det att året är 1994. Strax före genomförandet av psykiatrireformen 1995, således. Därefter slussades mängder av människor med psykiska funktionshinder ut i samhället, varpå många gick under.

Inledningsvis är den androgyne Markus (Ebba J Dahlberg) ensam på scenen. Markus säger under föreställningen blott några enstaka ord, men har ett slags oskuldsfull karisma, en person innesluten i sin egen värld. Markus motsats är den aggressivt extroverta Rakel (Amanda Krüger) med tjackpundarmanér som även innefattar rasistiska och obscena utfall och heilande i slutet av pjäsen.

När Tomas (Max Ulveson) dyker upp till tonerna av AC/DC:s ”Back in Black” kan hans maniska, glättiga svada få en att initialt tro att han är patient på avdelningen. Snart nog visar det sig att han är vårdare.

Men i Kliniken existerar ännu en kollektiv gemenskap där på olika vis trasiga själar sammanförts i ett slags limbo. Avskilda från det omgivande samhällets normalitet, men också i hög grad skyddade. På gott och ont, givetvis.

Martin (Vincent Grahl) är en reklamare som ter sig som den kanske mest normale av alla vad gäller uppförande och beteende, men han avslöjar i en scen för den flärdfulla Erika (Martina Hemmingsson) att han har hiv. Något som i sin tur kan ha genererat hans psykiska problem. För varför skulle han annars befinna sig i det här sammanhanget? Han planerar sin begravning.

Det är varierande levnadsöden som skymtar fram. Där finns Mohammed (Othman Othman) som är en krigstraumatiserad bosnisk flykting vars familj mördats av serberna. Anne Marie (Karin Li Körsbärsdal) har utsatts för någon form av övergrepp. Det har likaså Sofia (Stina Eriksson) som framstår som ytterligare en extrempol med sitt självskadebeteende. Den lugne och lite hämmade Anders (Rasmus Johansson) däremot verkar tämligen normal tills han går lite för långt i sitt verbala fantiserande.

Maud (Arina Katchinskaia) som är en knarrig och samtidigt färgstark kedjerökare med oklar diagnos fungerar ibland som ett slags sanningssägare: ”Han verkar ju så normal … eller hur? Fast det kan man ju inte lita på. Det är de normala som är de värsta.”

Samtliga skådespelare gör förnämliga rolltolkningar i en stark och engagerande föreställning.

 

Kliniken
Av: Lars Norén.

Examensproduktion #1 med avgångsstudenterna på Konstnärliga kandidatprogrammet i skådespelarkonst.
På scen: Ebba J. Dahlberg, Stina Eriksson, Vincent Grahl, Martina Hemmingsson, Rasmus Johansson, Arina Katchinskaia, Amanda Krüger, Karin Li Körsbärsdal, Othman Othman, Max Ulveson.
Pedagog/regi: Dennis Sandin.
Scenografi/kostym: Karin Gille.

Bryggeriteatern, Teaterhögskolan, Malmö. Premiär fredag den 8 mars 2019.