Den bästa svenska kriminalroman jag läst på länge. Så skrev jag om Maria Adolfssons deckardebut Felsteg förra året. När nu uppföljaren Stormvarning (Wahlström & Widstrand) är här är det bara att fortsätta med lovorden. Maria Adolfsson genomför deckarhantverket så imponerande bra och har dessutom skapat en fullständigt oemotståndlig, fiktiv miljö i sitt örike Doggerland där hon förenar nordiskt, brittiskt med den där isolerad-ö-känslan som åtminstone jag älskar i deckare.
I Felsteg befann vi oss framförallt på Doggerlands huvudö Heimö och i huvudstaden Dunker men i nya boken får vi följa med seriens huvudperson, kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, norrut till Doggerlands nordligaste ö Noorö. På juldagen hittas nämligen en man död i ett gruvhål där och eftersom det är julhelg och mycket ledigheter är Karen den enda polisen från huvudön som kan skickas för att bistå den lokala polisen i utredningen.
Dödsfallet visar sig vara mord och utredningstrådarna rör sig så väl mot Doggerlands MC-gäng Odin Predators som mot Noorös stolthet, whiskydestilleriet Groth, och bekymmersamt nog även in i Karens egen släkt. Och så sker ett mord till så klart.
I Felsteg lärde vi känna Karen som en skicklig polis och olycklig människa med svåra själsliga ärr efter den bilolycka där hon förlorade både man och barn. Samtidigt börjar hon så sakta bygga upp ett löst nätverk av människor runt sig och det är nästan lika intressant att följa som själva mordutredningen – uteliggaren Leo som blivit Karens hyresgäst, hennes chefs dotter Sigrid som hon har någon slags motvilliga mammakänslor för, vännerna Kore, Eirik och Marike och så bästa vännen Aylin vars äktenskapliga problem också blir en viktig del av handlingen.
Till detta kommer miljön – snön och kylan på Noorö som präglas av så väl slitna pubar som man gärna skulle vilja slinka in på som av en nedgången fiskeindustri, övergivna gruvhål och fantasifulla försök att locka turister till ön. I Stormvarning fortsätter jag alltså att stortrivas med Maria Adolfssons kärleksfullt konstruerade deckarvärld och längtar tillbaka dit så fort jag läst sista sidan. Som för övrigt slutar på ett minst sagt intresselockande sätt.
Även brittiska Cara Hunter tillhörde förra årets deckardebutanter. Hennes Hemmets trygga vrå presenterade kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford som liksom Karen har en tung, tragisk händelse i bagaget – en son som begått självmord.
I nya I mörkret (Louise Bäckelin förlag) är detta trauma än mer en viktig del av brottsfallet som Adam Fawley jobbar med. Allt börjar med att en ung kvinna och ett litet barn hittas inlåsta i källaren till ett hus som ägs av en gammal och förvirrad akademiker.
Fallet vävs snabbt ihop med ett försvinnande – en ung mamma i samma område som försvann spårlöst för några år sedan – och blir en komplicerad utredning som rör sig i ett antal olika riktningar.
Det är oupphörligt spännande även om det ibland är svårt att hålla ordning på alla trådar – författaren själv har dock stenkoll och väver ihop allt elegant och precis som i förra boken med en rejält överraskande tvist i slutet.
Hunter skriver bra men envisas samtidigt med att infoga allt från förhörsprotokoll till sms-konversationer och tidningsartiklar i texten. Möjligen ger det en slags autentisk känsla men jag tycker att det stör berättarrytmen.
Nåja det här kan man säkert ha olika åsikter om och totalt sett är I mörkret en intressant och definitivt läsvärd kriminalroman och jag fortsätter gärna följa Adam Fawley i fler böcker. Och hans fru.
