Helena Röhr. Foto: Matilda Arborelius
Valerie’s voice.Pressbild
Helena Röhr. Foto: Matilda Arborelius

Valeries röst ska inspirera

Fyra elgitarrer, en sopran och en föreställning baserad på Valerie Solanas Scum-manifestet. Den 27 februari har Valerie’s voice premiär på Bastionen i Malmö.

Föreställningen har satts upp ett fåtal gånger tidigare men med tiden har den utvecklats så pass att den nu får sin urpremiär på Bastionen.
– Det ska bli så roligt att ha en urpremiär i och med att vi jobbat så länge med den. Och att vi får ha premiär i Malmö, säger regissören Helena Röhr och berättar att de bland annat varit i Köpenhamn på en festival för nyskriven musik med en kortare variant.
– Jag kände i somras att jag måste boka Bastionen så att den kommer ut.

Föreställningen Valerie’s voice bygger på en idé av Christoffer Elgh, som även komponerat musiken.
– Det är roligt att det är en man som står bakom det. Han upptäckte Scummanifestet när han var 19 och blev frälst, säger Helena Röhr.
Arbetet med föreställningen har varit en gemensam process både med de bakom och på scenen, som med de manliga elgitarristerna i gruppen Krock.
– Vi har skapat väldigt mycket tillsammans. Det är inte bara en kvinnlig kamp, utan en kamp vi måste föra tillsammans. Och det är bra att vi i projektet är så blandade. Åsa Gjerstad gör kostym och hon och jag har varit involverade i hela den sceniska tillkomsten. Varje låt har ett ämne. Till exempel maskulinitet eller mansroll. Vi har pratat ganska djupt om det. Killarna som kanske tränat hockey och fått höra ”spela inte som en tjej”, vad har det gjort med dem? För oss har det varit ett djupgående projekt på det sättet och vi vill ta med de insikterna i hur vi gestaltar det sceniskt. Grupprocessen har varit viktig, rolig och givande.

Helena Röhr kom in som regissör via sin fria operagrupp Freebird.
– Det här projektet var perfekt för Freebird, med temat och den spännande blandningen av elgitarrer och sopransång. Det är jättehäftigt tillsammans. Det är ett möte även mellan genrer eftersom elgitarren traditionellt sett är rock och pop, och så har vi den klassiska operan. De här två världarna möts precis som vi vill att det manliga och kvinnliga möts på scenen.

Vad är det som gör att Valerie passar bra för opera?
– Vi har på något sätt skapat vår egen Valerie. Hon som publiken möter är vår Valerie som vi behövde jobba fram för att berätta det som vi tycker är viktigt. Det är ingen historisk Valerie Solanas alls. Det uppkäftiga upphållandet av en spegel mot omvärlden, i hennes fall mot patriarkatet, gör att jag tycker det passar utmärkt i en opera. Hon visar bara hur det är. Den är skriven på 60-talet men det är så mycket som är aktuellt idag. Det sitter i oss de här rollerna, mönstren och strukturerna. Det är så roligt att få gestalta det, att låta vår Valerie leka med dem. Vi behöver undersöka dem och leka med dem och sen kanske döda dem. Det handlar om att könsrollerna måste dö.

Det finns flera tidigare föreställningar som tagit sig an Valerie Solanas Scum-manifestet. En av dem spelades på Turteatern, med Andrea Edwards och i regi av Erik Holmström.
– Jag har tyvärr inte sett den och när jag började med det här projektet så var jag glad över det för jag ville inte vara färgad, säger Helena Röhr.
Helena Röhr hade heller inte läst Scummanifestet innan hon fick regi uppdraget.
– När jag fick frågan läste jag det och tyckte det var jättespännande. Och en utmaning eftersom jag också visste om alla hot som Andrea Edwards och Erik Holmström och flera andra i deras uppsättning fick ta emot.

Valerie’s voice tar upp allvarliga ämnen, men den är också kryddad med humor.
– Det är en väldigt rolig föreställning. För mig är det alltid en ingång. Vi har verkligen lekt med vissa av låtarna.

På vilket sätt är den rolig?
– I den här formen blir det humoristiskt, dels med operaformen och att man upprepar samma sak. Det är rätt klassiskt när man pratar om opera, att någon upprepar om och om igen att ”jag dör, jag dör, nu dör jag, jag dör”. Christofer har valt två meningar och då är det de som upprepas. Då uppstår något komiskt. Om man vågar ta sig förbi det som känns kaxigt så finns det en jätterolig skratta åt sig själv-humor.

Valerie’s voice spelas fem kvällar i rad från den 27 februari till den 3 mars.

Vad händer sen?
– Det finns planer på att spela i Stockholm. Vi kommer också att åka till Ingesund och ha seminarium på en musikhögskola där. Nästa plan är att ta över världen, säger Helena Röhr med ett skratt.
– Det hade varit så roligt att spela den i New York, i hennes hemstad.

Vad vill ni ge publiken med den här formen?
– Jag vill att de ska gå hem och känna sig inspirerade och fria och stärkta, säger Helena Röhr.