Jordbruksjournalisten Bertil Nilsson.

På tur till den allra första Milamässan

På landet/Krönika

Det är en varm och solig vardagsmorgon i skiftet mellan vår och försommar för 55 år sedan. Vi har samlats i vägskälet hemma i byn. Jag är nog yngst i gänget, som till stor del består av medelålders män. Vi ska åka till Malmö på utfärd.
En eller ett par föreningar hemma i Farstorp arrangerar. En buss ska strax komma. Det ligger förväntan i luften. Bygdens bönder är väldigt sällan lösa och lediga från sina plikter under en hel dag.

Eftersom far Olof, då 54 år ung, lider av åksjuka, vill han inte färdas så långt som tiotalet mil i buss till Malmö. I stället blir jag utsedd att representera gården (det lilla småbruket).
Veckan tidigare har jag tagit realexamen i Hässleholm. Därför är jag klädd i den nya, fina kostymen från den dagen. De flesta andra ”gubbar” har också kostym; många bär dessutom hatt. Ett prydligt sällskap…
Bonden Ingmar – som än i dag är aktiv skogsbrukare – känner direkt igen busschauffören som en ”gammal” kurskamrat från Osby Lantmannaskola. Det blir ett fint återseende. Vi är på väg till den stora lantbruksutställningen i Malmö. 1964 års ”mässa” ligger precis 50 år efter den stora ”Baltiskan” i Malmö 1914. På den här tiden säger folk i allmänhet utställning i stället för mässa, men båda begreppen förekommer.

Fler och fler lantbrukare kliver ombord på bussen. En och annan yngre bondmora har också anmält sig. Överallt i bussen pratas det husdjur och annat, inför Mila-mässan 1964.
Jag minns inte, om vi stannade till och drack kaffe på vägen mot Malmö – men troligen krävde den dåtida långa bussresan minst ett stopp.
Stämningen var god, när vi närmade oss storstaden Malmö, där jag bara varit två eller tre gånger tidigare.
Minst en av djurägarna i bussen hade kor som visades upp på den stora jubileumsutställningen. Jerseykorna från makarna Nils och Anna Persson i Långaröd, Farstorp, fick berättigat beröm. Men där fanns mycket annat att titta på – både utomhus, i tält och hallar eller under tak på annat sätt.

Visst var man som 17-åring i yngsta laget för att gå runt på en lantbruksutställning timme efter timme. Men man var inte så bortskämd med nöjen på den tiden. På 1960-talet bedrevs även en stor del av det skånska jordbruket i ganska liten skala. Något som avspeglades på utställningen för 55 år sedan.
Det blev sen eftermiddag och bussen skulle gå hemåt igen. De flesta var på plats i god tid. Folk hade ätit och druckit – med eller utan ”tillbehör”. Några tog en liten eftermiddagslur i bussen. Andra studerade broschyrer. Vissa utbytte erfarenheter av dagens studiebesök.
”Nu borde vi ta en liten trevlig tur utåt Österlen, innan vi åker hem till Göinge igen”, föreslog någon. ”Vi får passa på, när vi kommit hemifrån för en gångs skull”…

Ett par yngre bönder protesterade. De ville hem och mjölka fortast möjligt. Dessa muttrade också över att tre äldre hemmansägare ännu inte kommit till bussen. Rösterna höjdes. Satt de i restaurangtältet och utvärderade?
Efter en kvart kom de saknade männen, en av dem med hatten lite lätt på nacken: ”Jaha, här är ni ju alla redan väl församlade”, sade djuruppfödaren Nils med stadig röst.
Det hördes inte ett pip från bussens inre…

Dagens fråga

Är du mörkrädd?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev