Emma Bexell och Stefan Stanišic vid datorn där de skapar magi till Oscar Liljas försvinnande. Foto: Gunilla Wedding
Emma Bexell och Stefan Stanisic i Bombina Bombast jobbar med videodesign till Oscar Liljas försvinnande.
Bombina Bombasts filmer fyller det svarta scenrummet.
Skådespelarna kommer att få spela mot sig själva i filmade scener.

Här skapas magi i det svarta scenrummet

Del 2 Vi fortsätter att följa arbetet med Sara Bergmark Elfgrens pjäs Oscar Liljas försvinnande som har premiär på Hipp i Malmö 9 mars. I denna del möter vi Stefan Stanišic och Emma Bexell från scenkonstgruppen Bombina Bombast som har ansvar för föreställningens videodesign och tekniska koncept.

Bombina Bombast om …
… vad som händer för Bombina Bombast efter premiären: ”Redan tre dagar efter premiären är det kollationering för vårt nästa projekt. Det heter #thelmatwo och är en slags uppföljare till filmen Thelma och Louise, en framtidsdystopi i form av en roadtrip. Vi står för regi (Stefan, reds anm.) och manus (Emma, reds anm.) och det är ett samarbete med danska Sydhavn teater. Där går vi tillbaka till det lilla formatet som vi oftast jobbar i. Det utspelas i en butikslokal och i en limousine. Sedan ska vi också göra en interaktiv testutställning på Tekniska museet i Stockholm och i höst blir det premiär för en VR-film vi gjort som är en blick på Bergmans Persona. Och längre fram ska vi göra ett till projekt med Sara Cronberg.”
… hur de känner inför framtiden med tanke på Region Skånes pausande av utvecklingsbidragen: ”Rent konkret är det nu ett projekt som Region Skåne skulle ha finansierat vår medverkan i, ett samarbetsprojekt med flera frigrupper som nu sätts på paus. Det är en kortsiktig konsekvens. Det långsiktiga är att om det här bara är början så är det dags att säga ifrån. Men för vår del, det sista vi gör är att lägga ner. Vi är, liksom de flesta frigrupper i Malmö och Skåne, väldigt bra på att hitta sätt att finansiera vår verksamhet – vi får pengar från film och spel och gör även internationella samarbeten. Det tråkiga är att Region Skåne tidigare har varit tydliga med att nyskapande och samarbeten premieras inom scenkonsten och de har skapat ett väldigt bra klimat här. De var också bland de allra första som vågade satsa på oss. Så det är en tråkig utveckling.”

Repetitionerna av Oscar Liljas försvinnande är i full gång i Malmö Stadsteaters replokal. Många pusselbitar ska passas ihop och en är scenkonstgruppen Bombina Bombasts specialgjorda filmer som ska ge liv åt både levande och döda.
– Vi ska skapa djup och ett levande rum i något som till synes bara är ett tomrum, förklarar Stefan Stanišic som tillsammans med sambon Emma Bexell är Bombina Bombast.

Scenkonstkollektivet Bombina Bombast startades i Malmö 2011 och det var flytten till en ny studio, granne med Malmö Stadsteater vid Hipp, som blev starten på samarbetet som lett fram till den nyskapande och experimentella scenografin i Oscar Liljas försvinnande.
– Alexandra Hill och Sara Cronberg (regissör för Oscar Lilja, reds. anm.) från stadsteaterns Unga teatern bjöd in sig på kaffe för att säga hej och det visade sig snabbt att vi tänkte ganska lika om nutida teater, nya uttrycksformer och hur man kan uppdatera teatern, berättar Stefan Stanišic när vi slagit oss ner i matsalen i stadsteaterns replokaler.
Snart ansluter Emma Bexell, som just nu är föräldraledig med parets fem månader gamla dotter Livia men som har varit med i Oscar Lilja-arbetet från början.
– Redan första gången vi träffade Sara Cronberg kom vi på tio idéer om vad vi skulle kunna göra, fyller hon entusiastiskt i.

Bombina Bombast, som i sitt arbete undersöker användningen av nya tekniker som till exempel virtual reality (VR) i kombination med scenkonst, inledde sitt samarbete med Malmö Stadsteater med VR-workshops för gymnasieelever kopplade till monologen Jag, mig själv och min persiska pappa.
– Sedan nämnde Sara Cronberg att hon kontaktat Sara Bergmark Elfgren om att skriva för Unga teatern och vi tyckte att det lät jättehäftigt. Vi hade precis läst hennes Norra Latin och den var så spot on, berättar Stefan Stanišic.
– Den är verkligen fantastiskt, tänk att vi har en sådan författare i Sverige och så ska hon skriva för scen, säger Emma Bexell. För oss var det solklart att vi ville vara med.

Oscar Liljas försvinnande utspelas i både nu- och dåtid. I dåtid träffas fyra konstelever på en folkhögskola och lär också känna den karismatiske poeten Oscar Lilja. Allt tar en ände med förskräckelse och i nutid återvänder några av eleverna för att minnas vad som egentligen hände i skogen runt folkhögskolan och på Oscar Liljas herrgård.
Så väl skogen som herrgården och det där med minnen har varit viktiga utgångspunkter för Stefan Stanišics och Emma Bexells arbete som handlar om att fylla det helsvarta scenrum scenografen Helle Damgård har skapat med bild, film och effekter.
– I början var det mycket Stefan, jag, Helle och Sara som satt och spånade och redan innan vi hade läst manuset hade vi en gemensam idé kring föreställningens känsla och en estetik, förklarar Emma Bexell. Det ska vara lite läskigt och ungdomligt och romantisk. När sedan första manusutkastet kom fanns det också väldigt tydliga bilder och då började vi nysta där.

Det praktiska filmarbetet gjordes i höstas när Stefan Stanišic och Emma Bexell spelade in massor av filmmaterial i skogsmiljö och i ett gammalt övergivet hus.
– När vi filmade i skogen fick vi väldigt naturalistiska, vackra bilder, sedan har vi lagt på inverterade färger och ökat kontrasterna så det nästan skär i ögonen och det är mycket svartvitt och svarta flytande färger som rör sig i rummet, förklarar Stefan Stanišic. Vi har pratat mycket om det här med minnen och hur de ofta kan upplevas som annorlunda och mycket starkare än de var i verkligheten. Det är det vi vill fånga och förstärka.
– Vi jobbar också med tre tidslager fortsätter han. Det levande lagret, nutiden där vi har en form av estetik, minneslagret, som har sina regler. Och slutligen det döda lagret där karaktärerna bara är spöken projicerade på en skärm. Där har vi också spelat in scener med skådespelarna och sedan ska de spela mot eller med sig själva på film. Ibland kanske skådespelaren säger en del av en replik, sedan fyller den projicerade i och så går det tillbaka till skådespelaren igen. I den bästa av världar ska publiken inte uppfatta hur mycket jobb det har varit bakom allt det här. Det ska bara flyta på och se enkelt ut, även om det är väldigt krävande.

Trots att skogs- och herrgårdsfilmerna, liksom de inspelade scenerna med skådespelarna, redan finns klara är det först nu i samband med repetitionsarbetet som helheten sätts.
– Det två första veckorna jobbade Sara Cronberg bara med skådespelarna. Den tredje veckan kopplades vi och ljud och ljus in och sedan har vi bara testat vad som är möjligt, berättar Stefan Stanišic. Det här är också en fördel teatern har jämfört med film, att man hela tiden kan komma på nya idéer. De som blir bäst är de som kommer när skådespelarna och regissören är ute på golvet och arbetar.
– Det här är en process som är väldigt rolig att vara med i. Ofta när vi gör videojobb levererar vi bara något färdigt, säger Emma Bexell.
– Eftersom vi håller på med en teknik som folk inte känner till handlar det verkligen om att skapa magi, fortsätter hon. Vi brukar prata om hur Strindberg använde projektioner i Ett drömspel och fick en blomma att växa. I dag är det ganska standard så frågan är hur vi kan nå det där drömska igen.
– Många tänker kanske att teater är konservativt, statiskt och kanske musealt men teatern har nästan alltid legat i framkant tekniskt och är den perfekta uttrycksformen för nya medier, lägger Stefan Stanišic till.

Hur blir då det färdiga resultatet av Oscar Liljas försvinnande?
– Vi har skapat vår egen genre här, skräckromantisk teater som är stor i känslor och uttryck och det kommer att bli jättehäftigt, säger Stefan Stanišic med stark övertygelse.
– Det blir en slags mysskräck på scenen, läskigt på det där sättet som gör att man vill ha lite mer, fyller Emma Bexell i. Och man vet ju aldrig om Hipps egna spöken dyker upp på premiären.

Bombina Bombast om …
… vad som händer för Bombina Bombast efter premiären: ”Redan tre dagar efter premiären är det kollationering för vårt nästa projekt. Det heter #thelmatwo och är en slags uppföljare till filmen Thelma och Louise, en framtidsdystopi i form av en roadtrip. Vi står för regi (Stefan, reds anm.) och manus (Emma, reds anm.) och det är ett samarbete med danska Sydhavn teater. Där går vi tillbaka till det lilla formatet som vi oftast jobbar i. Det utspelas i en butikslokal och i en limousine. Sedan ska vi också göra en interaktiv testutställning på Tekniska museet i Stockholm och i höst blir det premiär för en VR-film vi gjort som är en blick på Bergmans Persona. Och längre fram ska vi göra ett till projekt med Sara Cronberg.”
… hur de känner inför framtiden med tanke på Region Skånes pausande av utvecklingsbidragen: ”Rent konkret är det nu ett projekt som Region Skåne skulle ha finansierat vår medverkan i, ett samarbetsprojekt med flera frigrupper som nu sätts på paus. Det är en kortsiktig konsekvens. Det långsiktiga är att om det här bara är början så är det dags att säga ifrån. Men för vår del, det sista vi gör är att lägga ner. Vi är, liksom de flesta frigrupper i Malmö och Skåne, väldigt bra på att hitta sätt att finansiera vår verksamhet – vi får pengar från film och spel och gör även internationella samarbeten. Det tråkiga är att Region Skåne tidigare har varit tydliga med att nyskapande och samarbeten premieras inom scenkonsten och de har skapat ett väldigt bra klimat här. De var också bland de allra första som vågade satsa på oss. Så det är en tråkig utveckling.”