Erling (Björn Löfgren), Loa (Gunilla Andersson) och Majda (Kajsa Ericsson) i kärret. Foto: Amelie Herbertsson
Loa (Gunilla Andersson), Erling (Björn Löfgren) och Majda (Kajsa Ericsson) betraktar elden. Foto: Amelie Herbertsson

Teater 23:s Eremit väcker viktiga frågor

Scen/recension

SCEN
Eremit
Teater 23, premiär 8/2
Manus: Jens Peter Karlsson
Regi: Olle Törnqvist
Scenografi & kostym: Jason Southgate
Ljus: Iben West
Musik, ljuddesign: Catharina Jaunviksna Medverkande: Kajsa Ericsson, Björn Löfgren, Gunilla Andersson

Det brinner i byn och skogen. Röken är tung och svart och elden sprider sig snabbt. Den enda säkra platsen är en liten ö mitt i ett kärr omgiven av vatten och med ett skjul fullt av förnödenheter. Majda (Kajsa Ericsson) vaknar upp på ett liggunderlag på ön, hostar ur sig sot och undrar hur hon kommit dit. Erling (Björn Löfgren) som bor på ön har räddat henne undan röken och burit henne dit medan hon sov, berättar han. Loa (Gunilla Andersson) som hjälpt Erling att bygga ett skjulet på ön och sedan blivit kvar med sin boplats i ett litet tält instämmer.

Men vad är egentligen sant? Varför brinner det? Varför sov Majda så tungt att hon inte märkte sin räddning? Blev hon egentligen räddad eller kidnappad? Vad ska hon vara mest rädd för – röken och elden, Erling eller det främmande ljus/väsen som verkar gömma sig i röken?
Jens Peter Karlssons skräckthriller Eremit som hade urpremiär hos Teater 23 på fredagen byggs runt alla dessa frågor. Historien leker med publikens sympatier och antipatier och sin koncentrerade form till trots ger den gott om associationer till stora, nutidsaktuella frågor – klimathot, sommarens skogsbränder, krig, människor på flykt och främlingsrädsla snurra förbi.

På scenen har Erlings ö byggts upp med en charm och detaljrikedom som påminner om ett bilderboksuppslag i en bok om Pettson och Findus. Gnistrande grönt gräs, ett litet träskjul, ved färdigt att tändas till en brasa, en gammal vattenpump – allt omgivet av blå himmel med vita streck och glittrande vatten.
Charmen förbyts snabbt mot skräckstämning när röken och elden tränger på, när Erling hotfullt greppar en yxa, när Majda kedjas fast och det är skickligt att med utgångspunkt från en och samma miljö fånga så många olika stämningar. Ytterligare något helt annat blir det nämligen när det börjar gnistra och lysa och något utomjordiskt närmar sig. Catharina Jaunviksnas musik fungerar som pricken över i:et med sina vackra, folkviseliknande toner som också övergår i något mer hotfullt.

De tre skådespelarna har ett ganska texttungt manus att förhålla sig till och ett begränsat utrymme att röra sig på men förankrar snabbt sina rollfigurer och deras väldigt olika personligheter och under meningsutbytena dem emellan kastas man fram och tillbaka i sina sympatier mellan den handlingskraftiga Majda, den lite tröga men genomsnälla Loa och den ensamme och mer svårgreppade Erling.
Vi följer berättelsen från Majdas uppvaknande på ön, via rymningsförsök, uppgörelser de tre emellan, försoning, skrämmande upptäckter men sedan lämnar historien oss ganska abrupt i slutet och ett antal frågor lämnas, säkert högst medvetet, hängande i luften.
Eremit, som riktar sig till åldersgruppen 11 till 14 år, är definitivt en föreställning som kräver efterbearbetning i skolan. Vad händer sedan är en fråga man vill diskutera liksom vem det egentligen är som flyr och varför Erling isolerar sig på sin ö? Kan man rent utav dra associationerna till ett svenskt samhälle som håller avstånd till en värld som brinner på många olika sätt?

Eremit är också den andra delen i en löst sammanhållen berättelsetrilogi av manusförfattaren Jens Peter Karlsson. Den inleddes med sci-fi-sagan Väsen, som riktade sig till en betydligt yngre publik – 3-5 år, och det ska bli väldigt intressant att se hur den tredje delen utformas och vilken åldersgrupp den riktar sig till. Jens Peter Karlsson är skickliga på att utmana publiken, få oss att reflektera över vår nutid och alla rädslor och Teater 23 är lika skickliga på att ge hans berättelser en både lockande och utmanande form på scen.

SCEN
Eremit
Teater 23, premiär 8/2
Manus: Jens Peter Karlsson
Regi: Olle Törnqvist
Scenografi & kostym: Jason Southgate
Ljus: Iben West
Musik, ljuddesign: Catharina Jaunviksna Medverkande: Kajsa Ericsson, Björn Löfgren, Gunilla Andersson