evelina Stenbeck. Privatfoto

Södergran får sällskap av Hofmo

Lyrikspalten

Tips:
Under våren arrangerar Stadsbiblioteket i Malmö tre poesibokcirklar ledda av poeten Iman Mohammed och Författarscenens producent Per Bergström. Till varje tillfälle läses en utvald diktsamling som sedan diskuteras gemensamt.Vid det första tillfället, onsdag 6 februari, kl. 18-19.30, handlar samtalar om Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson i översättning av Ann Jäderlund.

Känner ni till den norska poeten Gunvor Hofmo? Ansedd av många som en av den nordiska poesins mest betydande modernister?
Det gjorde inte jag heller, förrän ett urval av hennes dikter översattes av poeterna Eva Runefeldt och Staffan Söderblom och gavs ut nu i januari. Titeln på denna omistliga kulturgärning (jag vet, det är stora ord!) lyder Jag glömmer ingen.
Född 1921 i Oslo genomlevde Hofmo den tyska ockupationen, inte utan att lida stora förluster. Flera av hennes familjemedlemmar var oppositionella och internerades, några skickades vidare till koncentrationsläger. 1940, samma år som Norge ockuperades, träffade hon Ruth Maier, en judisk-österrikisk flykting. De fick två år tillsammans, innan Ruth Maier greps och deporterades till Auschwitz där hon dog i gaskamrarna. Maiers dagbok, Ruth Maiers dagbok: en judisk flykting i Norge, finns översatt till svenska av Staffan Söderblom.
Hofmo låter i sin poesi Maiers död blir till en större bild för efterkrigstidens fasa i skuggan av förintelsen. I dikten ”Jag har vakat” från 1954 har hela naturen drabbats av sorg över människans brott. Döden finns överallt:

”Jag såg min väninna,
den enda, jag såg henne
gå till sin grav.
Och sedan har träden haft sorg,
och sedan har Döden släpat
min kropp och själ och röst
ut i förtvivlans hav!”

Till den tragiska och mycket gripande historien om Hofmo och Maier hör det avskedsbrev som Maier lyckades avsända under transporten till Auschwitz. I brevet finns en rad som Hofmo citerar i dikten ”Mötet”: ”Varför ska vi inte lida när det finns så mycket lidande?”
Är det något som drabbar en när man läser Hofmos dikter är det just lidandet. Här finns det obotliga sorgen efter Maier, en ödesmättad ensamhet och en grym och straffande gud. Här finns också psykisk sjukdom – Hofmo var under åren 1954–1975 flera gånger inlagd på Gaustads psykiatriska sjukhus. Under åren 1955–1971 gav hon inte ut några dikter. Att läsa Hofmo är som att i ett och samma diktartemperament möta Edith Södergran, Birgitta Trotzig och Karin Boye. Hofmo kombinerar ett kosmiskt perspektiv med den natur hon ser runtomkring sig, och den hon minns från sin barndom. Som i den korta dikten: ”En vit ros” från 1978 som enbart består av två metaforer:

”En vit ros är månen satt i himlens ödsliga vas”
Kanske är det för att det vimlar av stjärnklara nätter i Hofmos diktning som jag upplever läsningen av hennes dikter med så stark skärpa. I januari får jag alltid lust att läsa Edith Södergran. Hädanefter kommer hon få sällskap av Gunvor Hofmo.

Tips:
Under våren arrangerar Stadsbiblioteket i Malmö tre poesibokcirklar ledda av poeten Iman Mohammed och Författarscenens producent Per Bergström. Till varje tillfälle läses en utvald diktsamling som sedan diskuteras gemensamt.Vid det första tillfället, onsdag 6 februari, kl. 18-19.30, handlar samtalar om Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson i översättning av Ann Jäderlund.