Banditsagors föreställning Hemligt hade premiäre våren 2018. Foto: Alexander Tenghamn

Banditsagor berättar ”Sagan om Kulturen”

Debatt

Inspirerade av Astrid Lindgrens svar på skattepolitiken, Pomperipossa i Monismanien, har den Malmöbaserade fria teatergruppen Banditsagor skrivit en saga apropå Region Skånes nedragning med nära 20 miljoner på kulturen, där den största besparingen är pausade utvecklingsbidrag 2018. En besparing som också är ämnet för en stor debatt på Hipp i Malmö i dag måndag.

Nu ska vi berätta en saga som handlar om Kulturen – ja, för någonting kallar vi ju folk i sagorna.
Kulturen bodde i ett land som vi kan kalla Region Skåne, för någonting måste vi ju kalla landet. Kulturen älskade sitt land, dess vidder, sjöar, gröna skogar, backar och människorna som bodde där. Hon reste runt i landet och besökte varje avlägset hörn för att dela med sig av sig själv. Nog hade hon under en längre tid känt sig misstrodd och ifrågasatt, men hon var van vid motstånd och dessutom säker på att det hon gjorde var viktigt.

En stilla morgon steg solen upp över backarna och de nytillsatta vise männen presenterade sitt förslag till hur den stora gemensamma kakan skulle delas. Ty sådan var seden i landet, att vart fjärde år fick nya vise män bestämma över kakan. De nya vise männen ville att alla skulle ha det lika bra och att ingen stackare skulle behöva leva på bidrag. Alla skulle få känna glädjen i en lön efter ett väl utfört dagsverke. Bidrag skulle utrotas, alla skulle få känna styrkan i att stå på egna ben. De vise männen kände sig kloka och rättfärdiga. Nu skulle alla få samma chans.
De vise männen gillade saker som kunde mätas, men Kulturen, hon kunde aldrig förse de vise männen med några fina siffror att göra diagram och kurvor av. Hon hade gått i skola och var duktig på det hon gjorde, men inte heller detta gick att mäta. Även om Kulturen hade blivit bra på att uppfylla krav som att undervisa, uppsöka, underhålla, utveckla och läka så gjorde hon ändå inte tillräcklig nytta. Politiken, som de vise männen kallade sitt jobb, handlade därför om att bestämma vad som var mycket viktigt och mindre viktigt.

Nåja, tillbaka till morgonen, till solen och till kakförslaget som de vise männen spikade upp på stadsporten. Kulturen fick syn på sitt namn och den storslagna plan som presenterades. Där stod att Kulturen nu skulle få lära sig att klara sig själv, eller kanske slå sig ihop med några riktiga högdjur – Sponsor och Mecenat.
Tillsammans skulle de ge Kulturen en helt ny frihet. Det kunde väl aldrig skada?
De vise männen hade bestämt att man inte skulle göra några små yxhugg i Kulturens liv, utan det var bäst med rejäla tag: fram med motorsågen, av med navelsträngen och ut med fågeln ur sitt bo. Varsågod Kulturen, nu är du fri och oberoende!
Snipp, snapp, snut – så var Kulturens saga slut.