Musikaliskt av högsta klass med storartade prestationer av solister, kör och orkester, vacker och genomarbetad scenografi, välgjorda kostymer och genomtänkt ljussättning. Därtill en stark dramatisk helhet och nästintill perfekt personregi. Lotte de Beers uppsättning av Wagners Den flygande holländaren på Malmö Opera är bland det bästa som visats där på flera år; det är ingen överdrift att använda ordet succé.
Den flygande holländaren anses vara Wagners första mogna verk, det första där man anar vad som sedan skulle komma: ledmotiven, den starka samverkan mellan kör, orkester och solister, de avancerade klangbilderna. Men operan är inget ”Gesamtkunstwerk”, det som senare skulle bli hans ledstjärna. Utifrån sett är det ett typexempel av den klassiska 1800-talsoperan, ”tysk” i den måten att den utvecklar en legend, annars ”italiensk” i uppbyggnaden med uvertyr, arior och ensembler, sammanfogade av recitativ.
Lotte de Beer och det övriga produktionsteamet försöker inte flytta verket till en hektisk nutid utan låter det vila i en Carl Larsson-idyll där man under den ljusa ytan anar mörka hårda maktstrukturer och tvingande puritanism. Senta känner denna kvävande makt men hon framställs inte som ett offer, hon vägrar att underkasta sig den och väljer själv sitt öde. Det blir ingen modern #metoo-tolkning utan en linje direkt från Richard Wagner, en linje som han i senare verk kom att dra ut till porträtt av många starka kvinnor. Det verkliga offret är Holländaren, en man som dömts till evig fördömelse för att han råkat välja fel samarbetspartner, även det helt i linje med Wagners intentioner. Och bifigurerna får också en genuint wagnersk framställning av de typer han föraktade: Daland, den girige krämaren och Erik, den vanliga hyggliga människan som totalt tappar fattningen när något går honom emot.
Även dirigenten Steven Sloane lägger sig nära Wagners original. Han håller ett ganska friskt tempo, kraftig och distinkt klang i orkestern utan försök att extra bombasmer eller fira orgier i skildringar av det upprörda havet. Han dränker inte sångarna utan ger dem perfekt stöd och han aktar inte rov för att visa operans italienska accenter med markerad tretakt och skimrande ackord, Körens prestationer är mycket, mycket bra både i klang och action. Spinnkören fick en rent vidunderlig medryckande spänst och Styrmanskören både bondsk glädje och ödesmättad tyngd.
Solisterna är överlag imponerande. Cornelia Beskow gör en Senta med starkt dramatiskt utspel, både ungflicksljuv och moget kvinnlig. Hennes sopran är klar och klangrik men ännu ganska ung, antagligen kommer den att utvecklas till något riktigt stort, man märkte potentialen i hennes stora aria. Men Senta är en ung flicka och rösten passar mer än perfekt för rollen.
Josef Wagner gör en magnifik tolkning av Holländaren. Utspelet är avmätt, dramatiken kommer från strupen. I arian i början växer den till en rent sakral klang, det är svårt att tänka sig att den kan göras bättre. Och duetten mellan honom och Senta var en uppvisning i stor operakonst.
Nikolay Didenko låter sin välljudande bas flöda i rollen som Daland liksom Timothy Fallons tenor som Styrmannen. Zoltán Nyári sjunger Eriks roll fullt acceptabelt men var lite vär fyrkantig i agerandet. Och varför i hela fridens namn hade man trätt på honom en prästkrage? Figuren är väl jägare och det finns inget som säger att han ska stoltsera som en kyrkans man.
Men som helhet: Malmö Opera visar upp ett storverk. Det är bara att gratulera.
