1. Nils Dernevik i Knutpunkten som spelas på Helsingborgs Stadsteater. 2. Lisa Larsson. 3. Birgitta Rydberg, Bill Hugg och Victoria Wikberg. 4. Jörgen Dahlqvist och Linda Ritzén. Foto: Ralph Bretzer
Nils Dernevik Knutpunkten som spelas på Helsingborgs Stadsteater. Foto: Ralph Bretzer
Bill HuggFoto: Ralph Bretzer
Lisa Larsson Knutpunkten som spelas på Helsingborgs Stadsteater. Foto: Ralph Bretzer
Lisa Larsson Knutpunkten som spelas på Helsingborgs Stadsteater. Foto: Ralph Bretzer
Lisa Larsson Knutpunkten som spelas på Helsingborgs Stadsteater. Foto: Ralph Bretzer
Bill Hugg och Victoria Wikberg Knutpunkten som spelas på Helsingborgs Stadsteater. Foto: Ralph Bretzer
Birgitta Rydberg, Bill Hugg och Victoria Wikberg Knutpunkten som spelas på Helsingborgs Stadsteater. Foto: Ralph Bretzer

Knutpunkten som plats och metafor

Navet i Helsingborgs kollektivtrafik är en omdiskuterad plats. Här passerar 40 000 människor varje dag på väg någon annanstans.
Men karaktärerna i pjäsen Knutpunkten står kvar på perrongen i väntan på ett tåg som aldrig tycks komma.

Knutpunkten i Helsingborg. Ett vägskäl och en mötesplats. Här korsas vägarna för samhällsklasser, etniska gruppen och generationer. På väg hem, på väg bort eller bara fast där i brist på andra ställen att vara. Eller i väntan på tåg som inte kommer. Det sistnämnda gäller för karaktärerna i pjäsen som har samma namn som platsen och som har urpremiär på Helsingborgs stadsteater den 26 januari.
Vi befinner oss på perrongen när pjäsen börjar. Två sällskap – ett par och en far och hans båda vuxna döttrar – väntar på ett tåg som aldrig tycks komma.
Birgitta Rydberg spelar den ena dottern:
– Hon har det inte så himla lätt. Hon har ett alkoholmissbruk och en familj som inte kommunicerar så bra. De faller in i dåliga mönster och försöker ta sig ur det där.
– Dåliga mönster är tematiken för alla karaktärerna, fyller Nils Dernevik, som spelar maken i paret, i.
Hans karaktär har gift upp sig klassmässigt och försöker leva upp till sin frus bild av honom.
– Det går inte så bra. Han har inte verktygen att bryta sig loss från relationen som är ganska dysfunktionell. Det tror jag båda brottas med. Man bara gör saker som sedan får konsekvenser men ingen lyckas ta sig vidare. Det är som en blandning mellan Tjechov och Seinfeld, säger han.
– Just det här som man inte mår bra av är ändå en trygghet, säger Birgitta Rydberg.

Knutpunkten är en plats som inger dubbla känslor. Nils Dernevik menar att det är en plats som ingen egentligen vill vara på medan Birgitta Rydberg, när hon var yngre, brukade åka dit.
– Jag har varit mycket i Stockholm men när jag står här i Helsingborg så är det som att man har Europa framför sig, säger hon.
– Det är precis som med centralstationerna i Göteborg och Malmö, det är en mötesplats där alla socioekonomiska grupper faktiskt möts på något slags lika villkor. På det sättet är det en intressant plats att studera, att bara sitta på och glo på folk, säger Nils Dernevik.

Pjäsen regisseras av Linda Ritzén och manuset är skrivet av Jörgen Dahlqvist, båda från Teatr Weimar i Malmö. Linda Ritzén beskriver pjäsen som ett varmt, mänskligt men också roligt relationsdrama.
– Avstampet är att det är en intressant plats. Alla som passerar Helsingborg får någon slags relation till den. Men det är också en plats som de flesta vill passera, man vill inte vara kvar där, säger hon. I och med att de blir fast där så blir det intressant för de måste mötas.
– Paret är på väg till ett bröllop och det andra sällskapet är på väg till en begravning. Döden och livet ligger också som ett genomgående tema; hur ska vi leva våra liv och vad gör vi med våra liv? säger Jörgen Dahlqvist.

Knutpunkten är också en plats med ett rykte, en plats som kommit att fungera som något slags inofficiell fritidsgård; en plats som många undviker, samtidigt som det finns restauranger och krogar i den som lockar dit andra.
– Man kan se i pjäsen hur någon säger att man inte vill vara där för att platsen är obehaglig. Det är en spännande plats för alla projicerar sin egen bild av vad den är. Och det förändras säkert beroende på om man ska tura, om man ska åka någonstans eller om man bara ska gå in och handla någonting, säger Jörgen Dahlqvist.
– Det blir också ett slags metafor. Karaktärerna i pjäsen säger sig i alla fall sträva efter något slags förändring i sina liv, att hoppa på ett nytt tåg i livet, men de blir kvar på samma plats, säger Linda Ritzén.

I första akten möter vi som sagt karaktärerna på perrongen i väntan på tåget som aldrig kommer. I den andra har ett år förflutit och de två sällskapen möts igen, av en slump, på en av båtarna som trafikerar sundet. Nils karaktär och hans fru firar att han blivit befodrad på jobbet medan Birgitta Rydbergs karaktär och hennes familj högtidlighåller årsdagen av mammans bortgång.
– Det blir en konklusion. De fattar ett beslut. Jag tror att längtan efter förändring blir ett problem så fort man gör det till ett. Man kan acceptera livet som det är. Även om man förändrar allt så är man ju ändå själv med. De stora förändringarna kanske måste börja inifrån, man kanske inte kan projicera det på att åka iväg – att hoppa av i Helsingör och ta en stor öl och en gammeldansk, det ansvarslösa livet, säger Jörgen Dahlqvist.
När tidningen möter dem är det en och en halv vecka kvar till premiär.
– Det är eoner av tid i teatervärlden. Det är nu det ska hända – och förhoppningsvis händer – men man är alltid lika osäker inför varje premiär, säger Nils Dernevik.