Gunilla Wedding. Foto: Ralph Bretzer

Det är kulturkärlek, inte kulturförakt, som behövs

Krönika

”Skaffa ett jobb kvinna”, ”Lär dig leva som vanligt folk”, ”Det är väl ingen rättighet att skriva dikter”, ”Ska staten verkligen hålla på att gödsla pengar till kulturen”, ”Är det någon som läser det hon skriver??”. Kommentarstrådarna till artiklar om att poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson kräver pengar för att lämna Svenska Akademien formligen svämmar över av kulturförakt och kulturfördomar.
På ett sätt är det här fullt förståeligt om man enbart sätter det i relation till sörjan i Svenska Akademien där så många å det grövsta har misskött sitt arbete och där enda räddningen, enligt mig, är att lägga ner och bygga upp på nytt från grunden igen.

Samtidigt blir det det här föraktet både tragiskt och farligt när generaliseringarna kommer, när det spiller över på kultur och kulturarbetare i allmänhet, när slitna och trötta kommentarer om att leva och arbeta som ”vanligt” folk kryper fram. Det är definitivt inget fel på att vilja kunna försörja sig som författare, som skådespelare, som komiker, som musiker, som konstnär eller som regissör.

Det här framvällande kulturföraktet känns dessutom extra sorgligt och extra farligt i dessa tider när det uppenbarligen finns gott om det även hos politiska partier och politiker. I dessa tider när Region Skåne klubbar en budget som ska spara 17 miljoner på kulturen och gör det bland annat genom att göra uppehåll vad gäller utvecklingsbidrag och frysa verksamhetsbidrag på samma nivå som förra året. När Moderaterna och Kristdemokraternas budgetreservation som klubbades i riksdagen och som åtminstone gäller än så länge innehåller nedskärningar på 200 miljoner inom kulturområdet – bland annat 100 miljoner mindre till landets alla kulturskolor.

Det blåser definitivt kalla vindar för kulturen just nu och i stället för att hänga upp oss på Svenska Akademiens idiotier borde vi fundera över vad kultur egentligen är för oss alla. Fundera över de där teaterföreställningarna, musikalerna, filmerna, stand up-föreställningarna, konserterna, böckerna, konstutställningarna och allt det andra som ger oss nya perspektiv, som hjälper oss att hantera eller kritisera vår komplicerade samtid, som får oss att skratta och gråta och ibland också högst välbehövligt fly verkligheten för en stund.
Och om inte Svenska Akademien och ett antal av dess medlemmar är värda vår respekt just nu så finns det så mycket annat kulturarbete som är det. Det är kulturkärlek som behövs, inte kulturförakt.