Vivanne Holmberg (här med Per Lindström) i sommarens uppsättning av Vampyren på Läckö slott. – Jag jobbar alltid men det som är så coolt med mitt jobb är att jag jobbar på häftiga sagoslott med fantastiska berättelser, säger hon. Foto: Daniel Strandroth
Vivianne Holmberg. Foto: Jennie Aldén

Vivianne vill visa sin mörka sida

Efter sommarens stora roll i Vampyren på Läckö slott och hösten som 6-åring i barnoperan ”När då då” sätter Vivianne Holmberg nu tänderna i rollen som Donna Anna i Don Giovanni på Kungliga Operan. En roll hon aldrig sett sig själv i, men som utvecklats till något av en drömroll.
– Nu får jag på riktigt plocka fram alla mina mörka erfarenheter och kan använda mig av dem. Det är verkligen jättehäftigt, säger sopranen från Hässleholm lyriskt.

Viviann Holmberg om…
… vad hon drömmer om att göra i framtiden:
– Det jag inte riktigt gjort är en stor roll i en stor premiär. Jag har gjort jättemånga premiärer men då har det kommit in världssångare och sjungit de stora rollerna. Det jag skulle vilja är att testa mina vingar fullt ut och göra en huvudroll där jag står längst fram i skarpt läge. Jag vill testas. När det gäller den konstnärliga biten blev jag väldigt hungrig i somras att få testa mina egna erfarenheter så jag skulle vilja spela Ofelia i Hamlet och Lucia di Lammermoor. Jag skulle också gärna spela mer nyskrivet och älskar vara ful och fel på scen, så gärna lite konstiga grejer. Jag är väldigt fackligt engagerad och utanför operan är jag är lite sugen på att se, i lite större utsträckning, vad jag skulle kunna göra när det gäller jämställdhets-, men också jämlikhetsfrågor.
… att bilda familj med de anställningsvillkor som finns i operabranschen:
– Det är en jätteintressant fråga och något jag och mina kvinnliga kollegor pratar väldigt mycket om. Det är verkligen så knäppt att man kan tänka att jag ska spela flicka så nu går det inte. Men det vi hela tiden landar i är att det inte går att planera på det sättet. Jag har sett så många sångpedagoger i ”tantåldern” när jag var yngre, som sitter där och har inga barn för de valde bort det, frivilligt eller ofrivilligt, för karriären och det är inget jag vill. Så träffar jag bara rätt karl så kör jag.
… sin relation till hembygden och Skåne?:
– Jag har släkt kvar, moster, morbror och kusiner i Vittsjö, men innan jag jobbade på Helsingborgs stadsteater i höstas hade jag inte varit i Skåne på flera år. Det var helt fantastiskt att komma tillbaka, jag gick runt och bara mös och njöt av att lyssna på dialekten. Jag har inget planerat men hade gärna jobbat mer i Skåne och Helsingborgs stadsteater var ”amazing”.

För ungefär ett år sedan sjöng Vivianne Holmberg, som hunnit fylla 35 år, upp en ny repertoar för sina chefer på Kungliga Operan. Hennes syfte var att visa att hon kunde användas även som koloratursopran. Deras förslag var att hon skulle testa att sjunga rollen som Donna Anna.
– Va! Tror ni jag passar i de skorna tänkte jag, säger hon med ett skratt.

För även om hon gjort Don Giovanni två gånger förut, då som den unga flickan Zerlina, hade hon inte haft en tanke på att rollen som Donna Anna skulle kunna passa henne.
Men hon lärde sig den, sjöng upp och fick rollen. Och i somras när hon gjorde Malwina i Vampyren på Läckö slott insåg hon att hon hamnat rätt.
– Det är en roll som ligger ungefär som Donna Anna och jag kände att, jäklar, det här är det nya kapitlet. Det här är det bekvämaste jag sjungit i hela mitt liv. Så nu känner jag, herregud, vad kul att få sjunga en roll där jag får betalt och samtidigt utvecklas som sjutton, säger hon.

Under sin tid på Kungliga Operan, som hon varit trogen sedan hon tog examen från Operahögskolan 2011, har hon gjort omkring 500 föreställningar. Hon har spelat allt från barn och unga flickor och kvinnor till pojkar.
– De rollerna jag nu ska försöka kreera är svala skönheter med en bestämd vilja så det är en annan typ av energi. Det jag upptäckte i somras är att alla erfarenheter jag bär på av mörker i mitt eget liv kunde jag för första gången använda. Jag kan fortfarande spela de sprättiga tjejerna med mycket energi som är det komiska inslaget, men jag kan också vara de här kvinnorna som bär tragiken och det är jättespännande, säger hon.

Trots att det är tufft att vara operasångare har hon fått sitt kontrakt på Operan förlängt gång på gång.
– Jag vet att det är lyxigt för det är en väldigt tuff frilansbransch. Det som är positivt är att man alltid håller sig på tårna. Samtidigt känns det lite som att jag varit på en anställningsintervju i många år för allt man gör räknas väldigt tungt. Man kan inte tillåta sig att ha en dålig dag eller vecka, säger Vivianne Holmberg.
Samtidigt älskar hon sitt jobb och sin arbetsplats och bortsett från utflykter till andra operascener när Operan har stängt på somrarna har hon hittills tackat nej till andra erbjudanden.

Efter Don Giovanni, som har premiär den 28 mars, väntar repetitioner inför nästa stora roll, som Susanna i Figaros bröllop som har premiär om ganska exakt ett år.
– Jag är vanligtvis ganska ödmjuk och tar inget för givet, men när mina chefer sade att jag skulle göra den rollen var min reaktion, ”det var fan på tiden – jag är ju Susanna”. Min chefer hickade nog till lite, säger hon och skrattar.
– Med risk för att låta som en idrottare känns det som att nu får jag chansen att ställa upp i VM i mitt sångfack. Det är en jätteroll, fortsätter hon.
Nästa år blir det också ett återbesök i den allra första roll hon gjorde på Kungliga operan, Frasquita i Carmen.
Förra gången var det i en modern uppsättning där den franske regissören byggde karaktärerna efter sångarnas personlighet. Den livliga Vivianne, som ofta får höra att hon studsar snarare än går, fick instruktioner om att spela rollen som vore hon hög.
– Det pratades väldigt mycket om den där tokiga tjejen som bara sprattlade. Nu är jag äldre och har börjat hitta ett lugn så det ska bli jättekul att göra samma roll igen.

Viviann Holmberg om…
… vad hon drömmer om att göra i framtiden:
– Det jag inte riktigt gjort är en stor roll i en stor premiär. Jag har gjort jättemånga premiärer men då har det kommit in världssångare och sjungit de stora rollerna. Det jag skulle vilja är att testa mina vingar fullt ut och göra en huvudroll där jag står längst fram i skarpt läge. Jag vill testas. När det gäller den konstnärliga biten blev jag väldigt hungrig i somras att få testa mina egna erfarenheter så jag skulle vilja spela Ofelia i Hamlet och Lucia di Lammermoor. Jag skulle också gärna spela mer nyskrivet och älskar vara ful och fel på scen, så gärna lite konstiga grejer. Jag är väldigt fackligt engagerad och utanför operan är jag är lite sugen på att se, i lite större utsträckning, vad jag skulle kunna göra när det gäller jämställdhets-, men också jämlikhetsfrågor.
… att bilda familj med de anställningsvillkor som finns i operabranschen:
– Det är en jätteintressant fråga och något jag och mina kvinnliga kollegor pratar väldigt mycket om. Det är verkligen så knäppt att man kan tänka att jag ska spela flicka så nu går det inte. Men det vi hela tiden landar i är att det inte går att planera på det sättet. Jag har sett så många sångpedagoger i ”tantåldern” när jag var yngre, som sitter där och har inga barn för de valde bort det, frivilligt eller ofrivilligt, för karriären och det är inget jag vill. Så träffar jag bara rätt karl så kör jag.
… sin relation till hembygden och Skåne?:
– Jag har släkt kvar, moster, morbror och kusiner i Vittsjö, men innan jag jobbade på Helsingborgs stadsteater i höstas hade jag inte varit i Skåne på flera år. Det var helt fantastiskt att komma tillbaka, jag gick runt och bara mös och njöt av att lyssna på dialekten. Jag har inget planerat men hade gärna jobbat mer i Skåne och Helsingborgs stadsteater var ”amazing”.