Vinnaren tar allt. Foto: Mats Bäcker
Fantomen på operan. Foto: Miklos SzabN
Parken. Foto: Malin Arnesson
Gunnvá Zachariasen och Ulver Skuli Abildgaard i Dödsdansen 3.0.Foto: per Morten Abrahamson
Monicas vals. Foto: Emmalisa Pauly

Här har ni det bästa på scen 2018

Innan vi ger oss in i ett nytt scenår tittar vi tillbaka och minns det bästa och det mest speciella på scen från 2018.

Gunilla Wedding

Vinnaren tar allt på Hipp, Malmö Stadsteater:
Årets riktiga lyckopiller. I den politiska kabaréns form vävde Nina Persson och kompani på ett övertygande sätt ihop en mängd olika röster och olika sceniska och musikaliska uttryck till en stark uppmaning till publiken att använda sin egen rösta röst i demokratins och humanismens namn. En stor dos välbehövligt hopp följde med ut från scenrummet.

Ensam och Esmeralda Sagohuset:
Sagohuset firade Bergmanåret med Martina Montelius Ensam och Esmeralda som inspirerats av Bergmans barndom och är en underbar hyllning till fantasin. Hos Sagohuset används det lilla scenrummet till max och tar oss med från grå vardag till färgstarkt cirkusliv i en detaljrik, välspelad och helt enkelt magisk föreställning.

Det nya riket, Malmö Dockteater:
Tre skådespelare, femton fantastiska dockor, detaljrik scenografi i dockformat och så dramatikern och skådespelaren Tove Olssons inspelade samtal med allt från familjemedlemmar till experter inom olika områden. Resultatet blev Det nya riket som är årets mest drabbande samtidsmosaik i årets mest egensinnig scenform. Både uppfriskande och tankeväckande.

Clemens Altgård:

Public Plot, av Blue Dreams:
Blue Dreams bjöd på en teaterupplevelse som var synnerligen övertygande och av det ovanliga slaget. Publiken (tre besökare åt gången) placerades i baksätet på en Volvo och försågs med hörlurar. Så kom en skådespelare och satte sig vid ratten. Vi rullade från Inkonst på Bergsgatan upp mot Möllevångstorget och fick sedan vara med om ett tankeväckande kriminaldrama.

Episod, på Intiman, Malmö Stadsteater:
Handlingen kretsar kring en husförsäljning och tre par som befinner sig i olika livsfaser, men också skilda sociala positioner. Huset i Episod är drabbat av något som påminner om hemsökelse, men sorg torde vara rätt ord. Det kan låta dystert, men faktum är att det skrattades igenkännande i salongen när dialogerna spelades upp.Ett kammarspel som dröjt kvar i medvetandet.

Dödsdansen 3.0, Teater InSite:
När Malmöbaserade Teater Insite tog sig an denna klassiker var det i samarbete med danska Teatergrad och färöiska Teater TVAZZ. Medan Strindbergs manus avslutas med att Edgar föreslår Alice att de ska fira silverbröllop så är detta firande ett grundkoncept för den här uppdaterade versionen — där publiken involveras — Dödsdansen 3.0. Interaktiv teater när den fungerar som bäst.

Yvonne Erlandsson (musikaler):

Chess på Tivoli:
Jag har sett tre olika Chessversioner detta och förra året, Lars Rudolfssons bearbetning, originalet och Tim Rices nya version. Alla var bra, men den danska originaluppsättningen står ut med sin strama elegans och fantastiska sångare. Rossens Anthem glömmer man inte i första taget.

Matilda på Cambridge Theater, London:
Musikalen baserad på Roald Dahls bok har gått många år i London nu. I våras såg jag den och njöt lika mycket av den härliga musikalen som av alla glada flickor och mammor i publiken. Ser med spänning fram emot Malmöpremiären!

Fantomen, Det Ny Teater i Köpenhamn:
En klassisk uppsättning som är gjord helt enligt mallen, men extra roligt var att se den skånske musikalartisten John Martin Bengtsson i titelrollen. Han har varit flitigt i elden som inhoppare för danske originalfantomen Tomas Ambt Kofod och John Martin tillför en spännande energi till det klassiska operaspöket.

Lars-Erik Larsson (opera):

Parken, Malmö Opera:
Det tog 26 år efter uruppförandet att få den på scen igen. Man får hoppas att nästa Törnrosasömn inte blir så lång; Parken är verkligen en opera som förtjänar att ses flera gånger.

The Exterminating Angel, Operaen i Köpenhamn:
New York Times recensent Anthony Tomassini skrev efter premären på Met i New York: ”Om ni bara ska se en operaföreställning i år, låt det bli The Exterminating Angel.” Jag är beredd att hålla med honom.

Szenen aus Goethes Faust, Staatsoper Hamburg:
Achim Freyer ställer som regissör mycket stora krav på sin publik och som scenograf bjuder han på en blandning av himmel och helvete. Sångsolisterna var fantastiska och dirigenten Kent Naganos musikaliska ledning storartad.

Jan Olsson (musikaler):

Monicas vals, på Hipp, Malmö Stadsteater:
Klas Abrahamssons manus och Heinrich Christensens regi gjorde att det kändes som om man verkligen kom under skinnet på Monica Z. Och Mari Götesdotter var fullständigt magnifik – liksom musiken förstås.

Annie, Nöjesteatern:
En både tidlös och lagom tänkvärd familjemusikal som man bara inte kan motstå. Med ett knippe härliga barn, en lika härlig hund och Nanne Grönvall i högform på scenen kunde naturligtvis inget gå fel. Och gjorde det inte heller.

Pippin, Malmö Opera:
Grandios. originell och bitvis komplett galen underhållning, och en musikal som vi aldrig tidigare har haft möjlighet att beskåda och njuta av i Sverige. Ett friskt grepp av Malmöoperan och en rejäl utmaning för regissören Ronny Danielsson.