När bandet går av

Jag hade fått låna en liten bandspelare av någon på redaktionen. Kanske var det redaktionens enda bandspelare, en svart liten men dock klumpig sak med ett enda slitet tillhörande kassettband. Jag träffade Amos Oz i en hotellfoajé i Malmö och han svarade genast ja när jag frågade om jag fick spela in vår konversation.

”Jag föredrar det, då blir det rätt”.

Jag hade förberett mig noga och såg fram emot mötet med en av mina absoluta favoritförfattare. Jag hade en hel rad med noggrant numrerade frågor konstruerade efter principen att ”lägga en stig”, att leda samtalet i en riktning. Med knappen på ”record” antecknade jag stolpar efter varje frågesiffra och koncentrerade mig på att lyssna.

Vi pratade om varför han blev författare – ”mina historier fängslade folk redan när jag var liten och det var ett bra sätt att charma flickorna”, om hans böcker och speciellt om hans magnum opus ”En berättelse om kärlek och mörker”. Det är en familjekrönika, historien om hans uppväxt i Jerusalem och om staten Israels bildande, en personlig skildring av ett omdebatterat historiskt skeende.

Vi pratade förstås också om hur en israelisk författare läses, oftast på ett helt annat sätt än skrivande kollegor från andra länder. Amos Oz tyckte att varje bok skulle läsas med utgångspunkt i vad den betyder för läsaren. ”Vill man veta vad jag tycker om politik ska man läsa mina debattartiklar och insändare”.

Ändå tror jag att den som läst ”En berättelse om kärlek och mörker” får en annan insikt i en av världens svåraste och sårigaste konflikter. Likaså om man läser ”Hur man botar en fanatiker” som skrevs efter 11 september och som delas ut till gymnasieskolor i Sverige varje år genom Teskedsorden. I den lilla boken finns för övrigt en rolig passage som handlar om varför en romanförfattare och berättare skulle ha rätt och vara kvalificerad att uttrycka åsikter i konflikten mellan Israel och Palestina. I sin bok ”Kära fanatiker”, på svenska i höstas, återkommer Amos Oz till frågan om fanatism.

Men när jag tänker på Amos Oz författarskap är det inte de stora politiska frågorna som hamnar i fokus. Det är böckerna, var och en speciell på sitt sätt. Den som först hamnade i min hand var ”Att känna en kvinna”, en favorit blev ”Rim på liv och död” och den sista romanen ”Judas” lämnade, när jag läst den på mitt sätt, en sorgsen ton kvar. En ton av något eller någon som gått vilse. Men nu ska jag göra som Amos bad och inte tolka in Israels historia i den, trots att den med sina många bottnar inbjuder till det.

Nu när jag tänker tillbaka på intervjun sommaren 2011 minns jag Amos Oz, en kort man i bruna loafers som tyckte om att titta på människor och fantisera om dem. Han tittade förresten speciellt på deras skor och han tyckte om att tjuvlyssna på dem. Han var en författare som kunde sitta länge med en enda mening och väga ett ords för- eller nackdelar i sammanhanget. En man som lät sin hustru läsa texterna och om hon skrattade eller grät var det bra.

Och så minns jag, när jag kom tillbaka till redaktionen, hur det lilla kassettbandet hade lagt av. Hur jag förtvivlat skruvade med ett gem för att få rätt på det, men utan framgång.  I rasande tempo knattrade jag ner mina stolpar innan minnet hade falnat. Och det gick bra. Det var ju en äkta historieberättare jag träffat. En man vars historia var som en spännande bok.  Oz berättade att han själv ville bli en bok när han var liten. En bok var beständig, tillvaron var flyktig och osäker. Nu har hans önskan gått i uppfyllelse.

Läs mer: