Margherita Mazzucco som den tonåriga Elena i My Brilliant Friend. Foto: Eduardo Castaldo
Amy Adams i Sharp Objects. Foto: Anne Marie Fox/HBO
Bodyguard. Pressfoto/Netflix
The Duece. Foto: Paul Schiraldi
Glow. Pressbild/netflix
Britannia. Foto: HBO
Foto: Ajeet Mestry/Unsplash

Sharp Objects en av årets höjdare

2018 går mot sitt slut och det är dags att sammanfatta. Kultur- och nöjesredaktionen har bett alla medarbetare att lista årets stora upplevelser inom en mängd olika områden. Först ut är tv-serier där Sharp Objects utan tvekan gjort störst intryck men även

Clemens Altgård:

Dark på Netflix (Netflix):

Nordic noir i tysk tappning med en Twin Peaks-twist. En mycket ambitiös produktion med ett stort persongalleri och estetiskt tilltalande foto. Dark bygger på ett manus som laborerar med tre tidsplan som förbinds genom tidsresor. Det liknar ett kriminaldrama men visar sig vara något betydligt mer än så.

Altered Carbon (Netflix):
Påkostad produktion som bygger på en cyberpunkroman av Richard K Morgan. Ett måste för Blade Runner-fans men deckarintrigen får en också att tänka på författare som Raymond Chandler och Dashiell Hammett. Visuellt väldigt tilltalande dessutom.

Britannia(HBO):

Ett historiskt drama om romarrikets invasion av England 43 år e Kr. Det har förekommit jämförelser med Game of Thrones och sagts att Britannia skulle vara något slags lågbudgetförsök i samma genre, men det är en total missuppfattning. Britannia är något annat — ett djärvt försök att göra historiskt drama i en uppdaterad form. Färgstarkt och mycket underhållande.

Gunilla Wedding:

Sharp Objects (HBO):
Gillian Flynns debutroman Sharp Objects är ett koncentrerat spänningsmästerverk och som tv-serie lyckas den faktiskt vara lika skruvad, krypande obehaglig och skrämmande som boken. Amy Adams som den alkoholiserade och både psykiskt och fysiskt ärrade journalisten Camille Preaker och Patricia Clarkson som hennes skruvade mamma är fantastiska i sina roller och det är bara att njuta – och rysa.

My Brilliant friend (HBO): Ferrantes fantastiska Neapelkvartett som tv-serie – hur skulle det gå? Många har noga känt sig tveksamma men resultatet är övertygande bra i sitt konsekventa och ofta omskakande Elena/Lila-perspektiv och i ambitionen att vara trogen mot den italienska miljön att det bara är att kapitulera. Inte minst som upphovspersonerna också vågar anlägga en teatral ton som märkligt nog passar perfekt.

En kvinnas fall (SVT): Sarah Lancshire (från Happy Valley) spelar huvudrollen i denna suveräna, och mörka, brittiska drama-serie skriven av Jack Thorne (This is England, Skins och National Treasure). Lancashire spelar en socialsekreterare med gott hjärta vars agerande i samband med ett fosterbarn får tragiska konsekvenser. Familjehemligheter, fördomar och utsatta barn i en självisk vuxenvärld står i fokus i denna serie som helt enkelt är brittisk tv när det är som bäst.

Matilda Arborelius:

Patrick Melrose: Benedict Cumberbatch spelar rollen som den aristokratiske och heroinmissbrukande Patrick Melrose i denna serie som är baserad på Edward St Aubyns delvis självbiografiska romaner. Otroliga skådespelarinsatser (inte minst av Jennifer Jason Leigh), drabbande svärta och knivskarp humor.

Maniac: Detta framtidsdrama med retrotouch är skruvad sci fi med Jonah Hill och Emma Stone i huvudrollerna. Ett läkemedelsexperiment, en blödig superdator, droger och utflippade drömmar gör den här serien både knäpp och rolig.

Sharp objects (Netflix): Sharp objects gick knappast obemärkt förbi när den kom på HBO i somras. Den emotionellt trasiga journalisten Camille Preaker (Amy Adams) tvingas konfrontera sina demoner då hon skickas till sin gamla hemstad för att bevaka mordet på två flickor. Krypande obehag i den bästa sortens psykologiska thriller.

Pernilla Ekdahl:

Homecoming (Amazon Prime): Julia Roberts, i sin första tv-serie någonsin, briljerar som terapeut på ett rehabcentrum för soldater med posttraumatiskt syndrom i denna märkliga serie, som utspelar sig både i nutid och framtid och där inget är som det först verkar. En psykologisk thriller med klara Hitchcockvibbar. (Amazon Prime)

Narcos: Mexico (Netflix): Efter tre säsonger i Colombia har Narcos fått ett ”syskon”, som berättar om droghandelns framväxt i Mexico i början av 1980-talet. Den här gången handlar det om marijuana, om svårigheten att få mexikaner att samarbeta, korruption som sträcker sig ända upp till regeringsnivå och hur de amerikanska DEA-agenterna i Guadalajara kämpar i motvind. Precis som med Narcos leder händelseutveckligen i serien till ett omfattande googlande, och än en gång kan jag konstatera att verkligheten tycks kunna överträffa dikten, hur galna händelserna i tv-rutan än är.

Bodyguard (Netflix): En brittisk soldat, traumatiserad efter kriget i Afghanistan, som nu arbetar för en specialstyrka hos Londonpolisen avvärjer en terrorattack på ett tåg. Hans nya uppdrag blir som livvakt till en kontroversiell kvinnlig politiker med ambitioner att klättra. Konspirationsthriller som avhandlar allt från övervakningssamhällets pris till makt, terror, dubbelspel, psykisk ohälsa och farliga förbindelser och som överraskar ända in i slutminuterna.

Ralph Bretzer:

The Deuce – säsong 2 (HBO): David Simon visade redan med The Wire hur mycket man kan utmana publiken med komplexitet, både berättarmässigt och när det gäller karaktärer. Precis som The Wire rör sig The Deuce i moraliska gråskalor men till skillnad från knarkhandelns Baltimore befinner vi oss nu istället i den gryende sexindustrin i New York. Med säsong två flyttar vi oss fem år fram i tiden, till 1977. Tidsandan sitter vansinnigt snyggt och skådespeleriet är magiskt, framförallt från Maggie Gyllenhaals sida. Men det är det intrikata manuset som driver bollen i mål.

Sharp Objects (HBO): Spännande, obehagligt och ständigt gripande är tv-serieversionen av Gillian Flynns sydstatsgotiska roman “Sharp Objects”. Och Amy Adams är alldeles lysande i huvudrollen som försupen reporter, liksom Patricia Clarkson som hennes mor.

La Casa de Papel – säsong 1 & 2 (Netflix): Spanska La Casa de Papel hade Netflix-premiär 25 december 2017 men som de flesta andra såg jag den först i år så den får vara med. En “den stora stöten” utdragen till två säsonger … kan det verkligen vara något? Ja, med ett skarpt manus och bra skådisar så kan det vara det. Det räckte till en internationell Emmy för bästa dramaserie och en tredjeplats här.

Martina Jarminder:

GLOW (Netflix): Precis vad man kan vänta sig av skaparen Jenji Kohan, och mer. En värdig arvtagare till Orange is the new black genom komplexa kvinnoporträtt som driver med stereotyper istället för odla dem. Framför allt är GLOW fantastiskt rolig och livsbejakande med sin urflippade wrestlingestetik, gigantiska 80-talshår och glitterfrossa. Få, om någon, kan förmedla att ett sammanbrott lurar precis under ytan som Betty Gilpin, som välfärtjänt Emmynominerats för sin flåspatriotiska Liberty Belle. Must-see-tv.

RuPaul’s Drag Race: Bakom den kanske elakaste av underhållningsformer, dokusåpan, döljer sig något av det mest vänliga och varma man kan se på TV. RuPaul Charles sätter en drottningkrona på den lille pojken som inte passade in som barn, men fann sin frälsning i strass, paljetter och att vara sig själv trots ett inskränkt samhälle. Perfekt motgift för en arg samtid.

My brilliant friend (HBO):. Om man tittar mycket på TV-serier infinner sig lätt känslan av att man har sett det förut. Serieversionen av Elena Ferrantes böcker ger tvärtom en förundrat intryck av något både estetiskt och innehållsmässigt nytt. Visst saknar man Ferrantes språk ibland, men seriens gråa Neapel, långt från turistbroschyrernas Italien, är oavbrutet fascinerande.