Gunnar Wetterberg. Foto: Nille Leander

Wetterberg väl praktisk kring trädens historia

Litteratur/recension

BOK
Träd
En vandring i den svenska skogen
Författare: Gunnar Wetterberg
Förlag: Albert Bonniers

Den som läser Gunnar Wetterbergs nya bok Träd och förväntar sig en kulturlyrisk flygtur genom det svenskaste av ämne, den blir nog besviken. Det här är inte en bok i stil med Kerstin Ekmans essäistiska briljans om skog och kultur utan ett omfattande kompendium över massavedens historia. Den avverkar sina ämnen, stock för stock.

Det sägs att lunden är vårt egentliga tempel, skogens stillhet, stammarnas pelare och den höga luften. Kanske det som ryms i prins Eugens altartavla i Kiruna kyrka, en mycket andlig målning men helt utan kristet innehåll.
Jo, detta att vår civilisation huvudsakligen är belägen i det nordliga barrskogsbältet och fått sina säregenheter därefter, det kan antingen tolkas poetiskt eller helt näringsmässigt. Träd som ved eller träd som dikt. Wetterberg skriver näringspolitiskt och möjligen nyttigt om detta första.

Följaktligen är träden de sena invandrarna efter istiden, de som småningom gav oss bränsle och timmer och länge var samfällt ägda, visserligen odlade staten ekar för marinens skepp, men bara skogen närmast byn hade enskilda ägare. Kolningen och bruken kom i konflikt med både bönder och svedjefinnar, men de väldiga vidderna i Norrlands inland låg tämligen orörda i århundraden.
Ända till staten bestämde sig för sin avvittring och skogarna blev industriråvara och en del av det svenska undret. Träd är användbara, längs samma tanke kunde man hävda att Sverige befann sig i träåldern ända in i 1900-talet, allt var av trä, utom kläderna och enstaka järnredskap.
Träet förblir användbart genom hela Wetterbergs bok som bara i korta stunder viker undan blicken från det praktiska och gläntar på historiens under. Sådant som de fantastiska, mångtusenåriga skidorna från Västerbotten, rena mästerverket av tjurved.

Under sommaren detta år brann skogarna i mitt landskap Hälsingland, men det vore fel att kalla det för en naturkatastrof. Det var en följd av klimatförändring, ensidig monokultur i skogsodlingen och synen på vår natur som en koloni som vi har rätten att plåga och plundra.
Det som inleddes på 1800-talet med rövarkapitalismen och baggböleriet har fortsatt, men nu reglerat och utlärt från skogshögskolor.
Wetterberg skriver om det förödande skogsbetet och att viltskadorna är ett av de stora hoten mot skogens mångfald. Såna tirader får en att misstänka att han aldrig försökt ta sig över ett plöjt kalhygge där det tidigare funnits en levande skog. Där kan man faktiskt inget annat än att gråta.

Uppriktigt, det enda som kan rätta både klimat och skog är faktiskt en ny samhällssyn, en global insikt om miljöers sårbarhet, från Amazonas till Ljusdalsbygden.
Jag tror Wetterberg förstår detta, på ett intellektuellt plan, men hans ensidigt nyttobetonade skildring av träd och skog visar samtidigt hur svårt de alternativa synsätten har att slå igenom. Även hos högst bildade skribenter.

BOK
Träd
En vandring i den svenska skogen
Författare: Gunnar Wetterberg
Förlag: Albert Bonniers